Hela året pratar vi om ljumma kvällar, ljusa nätter, doften av sommarregn, en nytänd grill och egenodlade tomater. Även jag, som kan vara en av de största förespråkarna för novembermörker och ruskväder, längtar.
Varför gör det då så ont när det väl är dags? Inte skrubbsårs-ont eller stukad handleds-ont förstås, utan odefinierat ont någonstans i magtrakten. En form av separationsångest som slår till just när björken fått musöron och grässtråna kittlar mellan tårna den första barfotadagen. När det är dags för utefika-premiär i solen, den som alltid är lite för kylig och till slut intas mer ståendes än sittandes. När den första sköra rabarbern skördas, alltid lite för tidigt, men från en planta som lovar mycket, mycket mer framöver. När värmen kommer.
För det gör den.
Det går inte att hålla emot.
För min del är det nog tur att det inte går.
Det hjälper ofta att sätta ord på känslor och förehavanden och i år har jag kommit på vad det är som händer. Jag gillar mörka myskvällar bättre än flödande solstrålar rakt in genom fönstret. Det vet jag, så har det alltid varit och det är helt okej. Just därför behöver jag tydligen hjälp att puttas över kanten. Hjälp att sluta hålla emot. Just det! För maj kommer oavsett om jag vill eller inte. Juni följer efter och juli kommer inte klä sig mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen eller kapsla in smörblommor och förgätmigej i ett vackert vitt frosttäcke bara för att jag önskar. Nix!
Acceptera sommaren din stolle, och njut av den! Du är ju mitt i den i alla fall. I år kände jag när jag puttades över kanten. Det var en lördagsförmiddag, andra helgen i maj. Jag pysslade inomhus och gick av en slump förbi vår lilla väderstation i hallen. Den visade 17 grader utanför knuten. 17!! Vad hände med fyra plus och snålblåst? Regn, hagel och snö om vartannat hela april?
Efter en stund behövde barnen lite uppmärksamhet utomhus så jag gick ut. Hittade en stol och en dyna och slog mig ner i lä bakom vår rhododendron (som på något sätt fått stora knoppar) och lyssnade på hur 5-åringen och 7-åringen lagade låtsasmat av kottar och mossa en bit bort och hur grenar avverkades med en sekatör som jag undrar vem som gett tillstånd för.
Jag skalade av mig plagg efter plagg i värmen. 17 grader hade blivit 20. Närmare 24.
Okej, tänkte jag, det har hänt alltså. Den är här nu, sommaren. Och när jag väl accepterat den gick det fort att vänja sig. Värken i magtrakten smältes bort av solens strålar. Blommorna i gräset började dofta, grannens vattenspridare lät hemtrevlig, jag blev lika glad som barnen av en nässelfjäril. På farleden just utanför bryggan gick årets första tändkulemotor förbi. Ljudet av vågorna mot stenkajen kändes rakt in i hjärtat.
Så vackert det är! Varför håller jag emot? Är det för att sommaren ska kännas lite extra, när den väl har tagit över alla sinnen?