Jag kommer från en släkt som älskar växter. Som uppskattar fin blomning och doft, som vill veta sortnamn och hur de trivs bäst. Och varifrån de kommer.
Vi är många släktingar som är på det här viset. Om det är födsel eller ohejdad vana, arv eller miljö, kan jag inte svara på.
Härom veckan var jag på besök hos kusin Gudrun, som på nytt delade med sig av torpröda dahlior efter att jag oavsiktligt råkat ta kål på den förra gåvan. Jag var duktig i höstas och grävde upp knölarna, men överraskades av en plötslig frostnatt när de stod i skottkärran för att torka till inför vinterförvaring. Det gick åt skogen.
Allt eftersom vintern gick blev mina knölar allt mer slemmiga och illaluktande, så jag fick erkänna min dumhet för kusinen. Hon hade – som tur var – fler.
De här faluröda småblommiga dahliorna är gamla, troligen 1930-1940-tal. Min kusin har fått dem av en arbetskollega, som tagit med dem från sina föräldrars hus i Västervikstrakten. Nu sprids de även i min släkt och vi kommer kanske att fortsätta kalla dem ”Gudruns dahlior”. För vi vet inte vad de heter på riktigt.
Samma spridning har en liten hundrabladsros med blekrosa blommor fått. Busken skjuter massor av rotskott, grenarna är veka och böjer sig under tyngden av hundratals blommor. Den tål inte regn. Blommorna hänger som ruttna trasor när de blir våta. Busken är söt, dock inte fantastiskt vacker.
Men doften, doften! Man kan knipsa korta små buketter som parfymerar ett helt rum. Sorten är urgammal.
Den rosen har min mamma haft med sig i varje flytt sedan barndomshemmet. Den fortsätter jag att ta med mig till mina egna platser på jorden, min syster gör likadant. Och varje gång jag tittar på de här rosbuskarna tänker jag på mamma.
Gula dagliljor, som slår ut med bedövande doft precis före midsommar, påminner fortfarande om pappa, nästan 40 år efter hans död. Liljorna är uppgrävda där han föddes i Oskarshamn. Och alla paradisbuskar man stöter på, är också pappas, i mina ögon.
Det finns andra blommor och växter som släkten älskat. Alla är de extra mycket värda även för mig.
Men nu har jag fått ett problem. Kusinen delade även med sig av en liten buske, som hon hittat i den gamla trädgården hos moster Rut i Opphem. En liten usling med tunna rosa blommor, smala blad som påminner om tibast och ett invasivt växtsätt. Hon vet inte vad den heter.
Och jag kommer att få fnatt om jag inte får veta.