Man ska nog inte hasta med att förverkliga drömmar. Det är något fint med att längta. Att gå där och småle för sig själv och göra upp planer som ingen annan får ta del av. Än.
Ni ska se, tänker jag, jag ska ha bougainvillea, vindruvor, citronträd, oliver, stora gurkor och doftande tomater som smakar solsken. Små morötter, jordgubbar som hänger i taket, smultron i rader på lagom nåhöjd för barnen, rosor förstås. När jag är bortbjuden ska jag svassa ut och klippa mig en bukett blommor att ta med. När det är dags för färskpotatis ska jag springa ut och klippa egen dill. Och gräslök till sillen. Kanske den gula löken också. Jajamän. Det här ska bli så bra.
Kommer det att bli verklighet? Nja. Jag hoppas, men det blir förmodligen inte i år. I alla fall inte allt. Det har jag tvingats inse. Vår trädgård genomgår en stor förändring just nu, det har jag skrivit tidigare här i krönikan, och mitt orangeri har av någon anledning hamnat långt ner i prioriteringsordningen. Grunden är gjuten. Vackra tegelstenar är hemforslade och ligger lite retsamt frestande i en halvt uppbyggd mur, mest för att jag ska se hur det blir. Men ingen hinner mura för stunden. Kan det vara så svårt, har jag börjat tänka? Men så pratar maken om förankring i betongen, armering hit och dit och cement som brinner fort. Nja, det kanske inte är jag som ska göra det ändå. Det ska trots allt stå ett glashus ovanpå och det är väl bra om stenarna ligger still.
Så länge ska jag blanda betong med sand och lägga runda stenar i. Tanken är att det blir en snygg ”säkerhetszon” mellan murgrönan som ska täcka ett land och garageväggen så att inte envetna små sugfötter gör den vita väggen lika randigt ful som innan renoveringen. Jag har alltså haft murgröna som marktäckare på platsen tidigare. Det är praktiskt. När en blombukett ska byggas ut, eller när badrummet behöver piggas upp med lite grönska i en vas till exempel, så är det fint att kunna gå ut och klippa ett par revor. Ja, kanske är det i det landet som grunden till mina odlardrömmar har frodats. Jag vet att jag kan. Det har gett mersmak och stora förväntningar.
Så fort någon har tid att mura och bygga glashuset (som min 7-årige son för övrigt tror är att likna vid att bygga lego och ser fram emot att hjälpa till) så ska jag försöka förverkliga drömmar.
Häng gärna med. Jag kommer att använda mitt instagramkonto som en dagbok. Kom med goda råd eller förmaningar! Det lär jag behöva. Det är roligt att förverkliga en dröm – men det är verkligen inte lätt! @journalist.annalinden Välkommen!