När vi flyttade in i huset för några år sedan blev skjutdörrar längs den öppna långsidan snabbt prioritet. Jag tröttnade på att sopa löv och björkfnarsel hela tiden. För att inte tala om hur ilsken jag var på kråkor och andra kaxiga flygfän som tog sig friheter med mina stearinljus och passade på att göra ifrån sig i stolsdynorna samtidigt.
Nej, sedan vi glasade in har jag jagat ut två sjöfåglar vid två tillfällen, det är allt. De hade tagit sig in via skorstenen och var ganska förvirrade när vi fick syn på dem. Det var bara att öppna skjutdörrarna och putta på lite bakifrån så vaggade de tacksamt ut av sig själva.
Men nu ska jag äntligen få ta det här med inglasning ett steg till. Hemma på vardagsrumsbordet ligger prover av olika fönsterglas. Det är en del att tänka på. Hur mörka måste glasen vara för att skydda mot solens blekande strålar? Hur breda och hur höga kan rutorna vara för att stå emot när höststormarna trycker på? Hur stor del av väggen ska bestå av skjutdörrar och hur stor del fasta partier?
Ska vi ha golvvärme? Ja gärna, är förstås det givna svaret, men när resten av huset värms av direktverkande el är det inte riktigt lika självklart längre.
Golvet? Ja, det måste nog grävas ur och gjutas. Och vad lägger vi ovanpå när det är klart? Kanske ingenting utan borstar fram en snygg rå betongyta. Annars är ju klinker väldigt fint, men kanske väl kallt för bara små barnfötter. Matta? Eller breda träplankor ...
Öppna spisen då? Den är en värmetjuv förstås och bör förses med kassett. Men är det lika mysigt?
Och så har jag hört talas om att vinden måste isoleras ...
På påskafton hade vi äta-på-altanen-premiär för året. Jag hade jobbat till ganska sent och när jag kom hem hade släkten dukat så fint. Det var en aning kyligt förstås, men brasan, ett par filtar och en gasvärmare gjorde sitt till. Vi blev kvar länge vid bordet och såg ljusen tändas på andra sidan viken medan mörkret föll. Barnen satt i lurviga tofflor och byggde lego.
En skön känsla som jag vill uppleva året om. Värd att slita för, med gjutning och isolering och allt, tänker jag. Till jul hoppas jag kunna äta skinkmackan med nordanvinden vinande alldeles intill. Inne, fast nästan ute...