Som pojke ville jag bli snickare. Det blev jag inte. Händig kommer aldrig att bli minnet av mig.
Nu, som övervuxen, kan man konstatera att det enda jag är riktigt bra på i byggnadsväg, det är att riva.
Nog för att jag har lyckats lägga en liten altan på landet och även lagt in nya golv i några rum hemma i villan. Men det tog lite tid, om man säger så. För alltid var det något som gjordes annorlunda och fel. Ibland rakt tvärtom, inte helt olik Runebergs Sven Duva i Fänrik Ståls sägner.
Tänk så bortkommen jag kände mig när svärfar, plåtslagaren, kom in i bilden.
Kan du ge mig hovtången, sa han från sin stege en sommardag på landet.
Visst, sa jag och räckte honom plattången.
Tänger, mejslar, verktyg och redskap av alla de slag, ständigt förväxlade jag dem.
Jaha, nu har jag slut på dyckert, kan du hämta i verksta’n, sa han en annan gång.
Visst, svarade jag och rusade in i hans lilla verkstad och såg mig omkring.
Inte en dyckert syntes.
För jag visste inte vad det var.
Egentligen trodde jag att det var en kofot, men begrep ju naturligtvis att det kunde det ju inte vara. Eller? Solen kom till min hjälp och en stråle sköt in genom en dörr på glänt i den mörka verksta’n. Strålen lyste upp en grupp om säkert ett 30-tal små kartonger och plåtaskar med skruvar och spikar. Han ropade tre gånger: hittar du inte?
Där! Dyckert, stod det på en liten kartong.
Äntligen.
Svärfar hade inga högre tankar om min arbetsförmåga och kunskap om arbete, förstod jag. Fast så en dag den där första sommaren med honom kom vändningen. Han frågade om jag kunde hjälpa till att riva ett gammalt rött uthus som stått på trekvart längs vägen i åratal och såg ut som om det när som helst skulle falla dött ned.
Jajamen!
Det var ett jobb för mig. Här var det inte frågan om något finmotoriskt arbete eller räkna ut hur plankorna skulle sågas för att passa ihop till en ny bod. Nej, nej, nej. Allt skulle bort. Tippen nästa. Och jag till att riva. Herre Gud, så jag rev. Aldrig till förne hade någon rivit så som jag. Det rök och dammade om plankor, stolpar, karmar, jag bände och for, och det lutande skjulet besegrades.
Med kofot och med slägga
jag stod i rök och damm,
bland bräder trädde fram,
och annat jag fått lägga.
Jag var ju rena kungen
i dessa bräders hop
svärfar rent av tvungen
mig hylla med ett rop.
Väl an, min gosse, bra
det gick ju helt galant
han bugade och sa:
nu är du värd en slant.
Och så blev det. Jag fick betalt för det där jobbet. 75 kronor eller så. Samt blev förklarad som rivningskonsult. Där är jag nu.