Vi har en del av trädgården som är ett slags konstigt prång. En slänt med förvuxna buskar - och för all del en vacker pil – leder ner mot en liten ”snutt” av gräsmattan i ett hörn av själva tomten. Naturligtvis har den förvandlats till ett slags lager. En vacker träeka – som jag inte vill göra mig av med eftersom min farfar har lagt så mycket kärlek på den – ligger där i långvila under en rödvit presenning. En hög med överblivna markstenar och en hög med värdefulla gatstenar har snart försvunnit under ogräset eftersom de praktiskt nog ligger så att de inte syns från övriga tomten.
Men den här delen av trädgården gnager mig lite. Den har säkert varit vacker en gång i tiden, men det var långt innan vi kom hit. Det är dags att tänka nytt.
Och häromdagen slog det mig alltså – ett orangeri!
Platsen är som klippt och skuren. Möjligen står det franska ordet för lite mer än det jag planerar för. Men nog är det vackert? Ambitiöst. Elegant.
Jag tänker mig kanske tio kvadratmeter stort. Halvmeterhöga murar innan glasväggarna tar vid. Någonstans att sitta förstås. Och växter. Tomater, kanske gurka. Och blommor.
Aha, ett växthus, säger ni.
Jaja, låt gå. Men jag tänker mig ett orangeri. Själva ordet lär komma från franskans orange, alltså apelsin. Ja, varför inte? Ett apelsinträd vore ju hur fränt som helst. Och olivträd förstås. Jag ser mig sitta där med ett glas vin och en god bok när regnet smattrar på rutorna, eller i sensommarkvällen när det blivit för kallt för att sitta ute men värmen innanför glasen är behaglig och doften från växterna berusande...
Så nu vänder jag mig med förhoppning till er läsare.
Jag behöver råd och tips. Gärna något som vi kan dela med oss av i Bostad förstås. Vi vill komma hem till dig som har ett vackert orangeri - ja eller större växthus, om ni hellre vill - och göra ett reportage. Vilka växter passar? Hur skapar ni stämning? Hur håller ni lagom varmt på vintern?
Det här ser jag fram emot. Vi hörs!