Garage! Vilken underbar känsla det var att plötsligt ha ett alldeles eget garage. Vårt garage! Med plats för bil, cyklar, vinterdäck, flyttkartonger och lite till.
I dag är det ett förråd. Som inte sett en bil på 20 år!
Tänk, så fort det fylldes! Garaget, var lösningen på alla våra förvaringsproblem. Tyvärr dröjde det inte så många år förrän det blev allt svårare att köra in en bil där. Och allt svårare att hitta däri.
Man visste ju att man hade ställt eller lagt den där grejen i garaget.
Men var? I vilken kartong? På vilken hylla? I vilken back?
Var kom allt ifrån?
Jag menar, släktingarna tröttnade ju snart på att ge bort sågar och sekatörer var eviga jul. Liksom på att komma med verktyg av alla de slag på födelsedan.
Somt la jag själv dit. Somt la någon annan dit. Barn som flyttade omkring under studietider fyllde på med en massa jox. Allt ställdes in i garaget – tydligen på livstid.
Men var kom de andra prylarna ifrån?
En dag såg jag en trälåda stå i ett hörn. Den hade jag aldrig sett. Inte innehållet, heller.
Jag såg rasp, på rasp, på rasp och räknade till åtta stycken. 8 raspar! Vad i..? Plus några gamla spikar och konstiga skruvar och en illa medfaren och närmast oläsbar psalmbok. Samt tre femtioöringar från 50-talet.
Vem? Varför?
Det märkliga var att sådana överraskningar dök upp på nytt.
Det kunde vara en kartong med dukar eller en låda blandade redskap. En gång noterade jag två gamla pinnstolar med glappande pinnar. På den ena låg en påse med hundratalet klädnypor i trä och på den andra satt en stor docka och tittade på mig med stora ögon.
Vem sjutton ville ge oss allt detta? Var det någon av grannarna som ville bli av med sitt?
En dag såg jag en mig närstående komma hem med bilen. Klev ur, gick till bagageluckan, öppnade den och bar in två lådor i garaget.
Aha!
Hon hade varit på auktion, visade det sig. Många gånger. 20 kronor för en låda full med grejer. Det måste väl till och med jag begripa att det var ett fynd. Eller?
En rasp kan vara bra att ha, svarade hon när dessa filande och riviga verktyg kom på tal.
Ja, men åtta?
Njae, det förstås. Men i garaget är de ju inte i vägen. Eller?
Inte nu längre, sa jag. Jag åkte till återvinningen med allt ihop. Utom två raspar som jag behöll.
Var är de, frågade hon. Tydligt drabbad av iver att raspa något.
Eeeh. Låt mig se nu. Kan de vara bakom skridskorna och bandyklubborna? Vid magtränaren som jag köpte från tv-shop? Hantlarna? Eller i röran bakom mina gamla idrottskläder? Kanske under barnens teckningar från förskolan?
Eller var?