Somliga tycker det är roligt att gå på en blåsning. Inte jag. Hockey däremot är roligt. Jag är leftare och skjuter äpplen med slagskott.
Räfsa löv är inte roligt.
Normalt alltså. Normalt är lövräfsning en utomordentligt och rakt igenom tråkig syssla.
Nu vet jag ju att det finns allt fler där ute som införskaffat en lövblås för att på så sätt både snabbare och effektivare få ordning på de gula, gulbruna, bruna och röda jävlarna. Men är inte det fusk?
Jo, för då är det ju inte räfsning längre, utan blåsning.
Ska man räfsa, så ska man räfsa.
Förr var räfsning en väldigt viktig syssla i bondesamhället. Då hela byar hjälptes åt att räfsa och bärga höet efter slåtter. Det gällde ju att säkra vinterfoder till djuren. Oftast utfördes jobbet av kvinnor och barn. Jag hittar vid sökning på internet ett frågeformulär från Folklivsarkivet i Lund 1963 om räfsor och räfsning. Det handlar om ännu äldre tiders slåtter och hur folk gjorde när de räfsade.
Särskilt en fråga tar jag till mig.
Hur brukade man bära räfsan på väg till och från slåtterängarna?
Ja-a, hur brukar jag bära räfsan?
Nu går ju inte jag till slåtterängen, precis. Utan en sketen, mossbemängd gräsmatta. Men principen är densamma.
Men hur bär jag? Jag måste ut och kolla.
Tramp, tramp, tramp. Nu är jag ute.
Hm. Ja, det beror på, blir mitt svar. Ska jag gå lite längre sträcka och har stövlar på, då slänger jag upp räfsan på axeln och stegar iväg på det där bastanta och beslutsamma sätt som jag tror förfäderna gjorde. Bestämda kliv eftersom jag vet vart jag ska.
Men nu när jag bara ska runt knuten och har motionsskorna på så tar jag räfsan ungefär mitt på skaftet i ena handen för att den ska ligga så rakt som möjligt. Nej, för resten, det är en liten lutning på räfsan, märker jag. Pinnarna framåt, skaftet bakåt. Både lutning och läge är nog för att inte skada eventuell efterföljare. Hustrun kan ju vara ute och plocka fallfrukt. Eller grannpojkarna kan komma in för att hämta sin fotboll.
När jag ändå är ute kan det passa att räfsa också. Jag är leftare. Tror jag. Hursomhelst håller jag högra handen längst upp på skaftet och vänster längre ned. I gott och väl en halvtimme. Sen börjar det spänna och dra i några senor på vänster sida i bröstet. Jag måste byta håll. Vänster hand högst upp. Rightare, som hockeyspelarna säger.
Om jag låtsas att jag spelar hockey går det lättare att räfsa. Lite då och då slås ett äpple undan med ett slagskott och de tunna löven flyger omkring som, ja som löv.
Räfsa är ju riktigt roligt så här.
Det är bara ett fel. Eller tusen. Efter två timmar ser trädgården likadan ut som när jag började.
Där gick jag på en blåsning.