Njae, tänker jag. Jag har inga sådana planer. Det märkligaste är att jag inte ens riktigt vet varför jag sitter där vid Hemnet och kikar. Jag är inte vanvettigt intresserad av inredning. Jag är inte överdrivet nyfiken på hur grannen har det hemma hos sig heller, ärligt talat.
En sak är jag i alla fall övertygad om. Bilderna ger knappast en sanningsenlig bild av hur det ser ut i de flesta svenska hem en vanlig dag som denna. Testa att göra oväntade besök så får ni se.
När Livskamraten och jag skulle kränga radhuset för några år sedan föregicks det av en hel del arbete. Okej. Det är fullt möjligt att det förhöll sig så att vi var tvungna att hyra förråd för att magasinera en stor del av alla grejor vi omger oss med. Det är fullt möjligt, jag säger inte att det var så att vi hade pinsamt mycket saker.
Det kan också ha varit så att jag fem minuter innan visning galopperade iväg med en mikrovågsugn under armen. Det är möjligt att det kan ha varit så. Mer än så säger jag inte. Allt för att köket skulle framstå som större, ljusare och luftigare än någonsin.
Bilderna som fotografen tog av vårt hem var fantastiska. Det var nästan så man ångrade att man redan bestämt sig för att sälja. Vårt lilla vardagsrum framstod stort som en balsal. Badrummet såg ut att aldrig ha varit använt.
De flesta som säljer hus är nog lite smånervösa. Det var samma sak här. Tänk om ingen vill köpa? Mycket pengar står på spel.
Ärligt talat tyckte jag det påminde lite om en förlossning med två lätt stirriga blivande föräldrar. Mäklaren stod som en barnmorska som varit med om det mesta, sett och hört allt. Orubbligt lugn.
Och när alltihop var över återgick hemmet snart till att som vanligt vara en plats där man kan slappna av, sparka av sig strumporna och smula chips på mattan. Ett ställe där det finns högar för än det ena, än det andra. Skönt.
Det är möjligt att det finns några få människor som har hem som alltid och var dag skulle kunna visas upp i offentlighetens ljus. Där det jämt står färska kryddor i små krukor på köksbänken. Där citroner i en blå skål tronar på köksbordet måndag till söndag.
De får gärna ha det så. Själv tycker jag det låter ganska jobbigt.
För mig är hemma något annat, något som lever. Och finns det liv så sätter det som bekant sina spår.