– Jag var på jobbet när jag fick samtalet från räddningstjänsten, minns Jonas.
– De frågade om jag var ägare till stuga 212 i Mörby. Jag svarade ja, och då sa de helt krasst att ”då har du ingen stuga kvar längre”.
Jonas kommer från Nyköping från början och saknade vattnet och båtlivet sedan han flyttade till Linköping. När han fick syn på den lilla stugan i en annons för snart tre år sedan ringde han mäklaren direkt och åkte dit. Stor tomt – närmare 1,2 hektar – vatten på två sidor av tomten och möjlighet till båtplats. Perfekt för Jonas och Petra som bodde i en stor lägenhet i centrum.
– Jag visste inte ens att det finns så här fina ställen så nära Linköping, säger Jonas. Vi köpte stugan osedd och jag kommer ihåg när vi var här första gången. Det var spindelväv överallt, men vi gick runt och tittade och det slutade med att vi bara stod och tjöt båda två. Det var så fint och det kändes så stort och obegripligt att den var vår.
– Som vi slet den första tiden! fortsätter Petra. Vi städade och målade och sprang på loppis för att köpa möbler. Vi gjorde stugan i toppskick och bodde här ända till september. Den sommaren var den bästa jag upplevt.
Den 1 oktober kom samtalet. Stugan stod i lågor. Ingen visste vad som hänt och den tekniska undersökningen visade inga tecken på brott.
– Förmodligen var det ett elfel. Stugan var gammal och när vi flyttade hit och drog på med lampor och allt så blev det kanske för mycket, säger Jonas.
– Det var en märklig känsla att gå omkring i askan. Det kändes som en film där man just sett hur en byggnad äts upp av eld och ingenting blir kvar.
– Vi hittade knappar från mina favoritbyxor. Brunbrända delar av den fina Rörstrandservicen låg utspridd i det som en gång var ett kök. Petra hade alla sina kläder och smycken här och vi klev i den kletiga sörjan av vatten och sot och plockade bland annat upp två Efva Attling-ringar som var helt förvridna av värmen.
Jonas och Petra hade inte hunnit försäkra stugan och tankarna snurrade förstås kring vad som skulle hända.
– När våren kom satt vi på fyra stubbar och fikade, det var allt som fanns kvar. Skulle vi sälja? Det var svårt att hantera känslan av att allt fint som vi haft bara hade försvunnit i ett enda slag, säger Jonas.
Till slut bestämde de sig för att köpa en husvagn för att åtminstone kunna övernatta på tomten och i takt med att sommaren gick växte beslutet att bygga upp något igen sakta fram.
– Jag hade kvar min lägenhet i Nyköping för vi hade tänkt ha den som ett ställe att åka till vid havet. Nu sålde jag den och på så sätt fick vi pengar att bygga för, säger Jonas.
Valet föll på ett prefabhus, 144 kvadratmeter stort. Det stod klart i maj förra året och Petra började återigen åka runt på loppisar och dammsuga olika köp- och sälj-sighter efter möbler.
– Allt här är second hand, säger hon. Till och med kuddfodralen.
Vi går ett varv i huset. Det är svårt att föreställa sig att här bara fanns svartbränd gräsmatta och en sotig murstock för inte särskilt länge sedan.
Köket och vardagsrummet är ett enda stort, ljust, luftigt och inbjudande rum, öppet ända upp i nock.
Petra bjuder på te och chokladbollar. Lille Elliot, 14 månader, är egentligen inte alls sugen på att dela med sig av mammas och pappas uppmärksamhet och gör vad han kan för att vi ska sluta prata om ledsamma minnen och nytt husbygge.
– Elliot kom ju mitt i allt det jobbiga och bidrar förstås till att vi orkade igenom det, säger Jonas och gör en avledande flygtur med den lille över soffan.
Elliot har sitt rum på ena sidan av det stora allrummet, intill sina två äldre halvsyskons. Färgerna är milda och varm. Elliot har fått lite mer färg, de båda andra rummen är svagt blått och svagt rosa.
På andra sidan köket och vardagsrummet ligger sovrummet och ytterligare ett badrum.
– Har du sett kaklet? säger Petra och slår upp dörren till toaletten. När jag såg det första gången blev jag så till mig att håret reste sig på armarna. När det händer finns ingen återvändo – då är det rätt!
Plattorna är ljusa och lite naggade i kanten. Det är alldeles nytt men ser vackert gammaldags ut.
Vi är tillbaka i vardagsrummet igen. Den ljusa soffan har Petra hittat för 3 000 kronor och det annorlunda svängda bordet för några hundralappar.
Det mörknar utanför och trädstammarna bildar mörka silhuetter med vattnet som fond.
– En klar dag kan vi se ända till Berg härifrån, säger Jonas.
Hur känner ni i dag när ni tänker på er gamla stuga och allt som har hänt?
– Det här är något helt annat. Här har vi varmt utan att behöva elda, toalett inomhus, ett bra kök och alla bekvämligheter. Det är så vi måste tänka, det är det nya som gäller nu. Vi trivs väldigt bra. Det känns på något sätt som att huset har fått oss att läka.