På varje avsats vi passerar på väg upp till Annelies lägenhet på tredje våningen brinner levande ljus. Väl inne i den fina lägenheten slutar jag räkna vid femtontalet...
– Jo, jag gillar levande ljus, säger Annelie. Det spelar ingen roll om det är jul eller sommar och semester. Åker vi på resa till värmen så har jag alltid ett helt paket ljus med mig.
Hon hälsar välkommen in i en rymlig hall. En svag doft av vanilj sprider sig från köket. Det är ett doftljus. Förstås.
Först är det lite svårt att få grepp om den annorlunda lägenheten som ligger på Kaserngatan i Linköping. Vi går in genom ett möblerat trapphus – jo, det stämmer faktiskt – innan vi kliver in i själva bostaden.
Annelies föräldrar köpte huset i slutet av 70-talet och flyttade in i lägenheten på mittenvåningen. Nedre botten är vigd för hyresgäster. För nio år sedan behövde Annelie en ny bostad och eftersom vindsvåningen, en liten lägenhet på två rum och kök var ledig, så flyttade hon tillbaka till huset hon vuxit upp i från 13 års ålder. Bakom väggen i den stora garderoben låg torkvinden, helt outnyttjad.
En tanke föddes... och snart var väggen nerslagen och lägenheten dubbelt så stor. Det blev en intressant och vacker planlösning på omkring 130 kvadratmeter, med snedtak och vinklar och vrår. Och dessutom två tjocka murstockar med ett valv emellan.
Annelie och dottern Isabelle huserar alltså ensamma högst upp i huset, och trapphuset har därmed blivit en del av lägenheten.
– Lampan i taket tänds ju när någon går in genom porten så vi vet precis när alla kommer hem.
Att gå genom Annelies rum ger energi. Inte som en vitaminspruta kanske, mera som ett trivsamt lugn. Lägenheten är vit. Från golv till tak. Möjligen med ett par små ljusgrå och något svagt beige inslag, men annars går allt i samma vackra kulör.
– När min dotter ville ha lite färg i sitt rum fick jag googla för att ta redan på hur man gör, säger Annelie och skrattar.
Det var för ett par år sedan. Nu är Isabelle 14 år och vill ha lika vitt och ljust som sin mamma.
Utanför vardagsrumsfönstret ligger marken fortfarande grön, trots att andra advent just passerat. I kvällsmörkret förvandlas Kanberget och området kring gamla BB och infektionskliniken till en vacker tavla.
– Det är som att spana ut över någon vacker stad i Grekland med alla stora lampor, säger Annelie.
Vi fortsätter att titta på alla vackra ljusa detaljer och hoppar nästan till när Lena Linderholms tavla skriker ut sitt glada lyckorus från en smal vägg bakom en dörr. Tillsammans med en röd och vit-randig julprydnad i silkespapper som hänger på handtaget till samma dörr utgör den nästan en färgexplosion i rummet.
Om julen fortfarande lyser med sin frånvaro utanför fönstren är den desto mera kännbar inomhus. Advent är Annelies favorittid och det märks. Och känns. Det doftar nytända ljus och varm glögg.
– Vill ni ha? undrar Annelie.
Det vill vi gärna. Vi slår oss ner intill vita blockljus i köket. Tre små självhäftande tomtar tittar ut genom fönstret. De ser ut att räkna bilar på Kaserngatan nedanför.
Annelie serverar hallongrottor och skumsvampar. Vi sitter på vita pinnstolar och pratar en stund om mormors bruna gamla skåp som numera är – vitt.
Det är detaljerna som gör det, det är vi överens om.
– Jag pysslar gärna, men det är en hårfin balans, säger Annelie. Man vill ju inte att ens hem ska se ut som ett dagis.
Nja, dit är steget långt. De vackra decimeterhöga granarna av vita boksidor som står i ett arrangemang på vardagsrumsbordet är knappast gjorda av en 2-åringshand.
Och granen är klädd med finess. Inte en gräll smällkaramell i chockrosa och gult så långt ögat når. Bara vita hårda kulor, vita mjuka fjäderkulor, vita stjärnor och vita hjärtan. Och – hör och häpna – ett gäng röda flugsvampar.
– Det är mina NK-svampar och jag måste ju använda dem...
En sak har dock Annelie gjort avkall på, trots att det satt extremt långt inne.
Granen. Den är sedan två år tillbaka gjord av plast.
– Det tog emot kan jag lova. Jag har alltid tyckt att det verkar vara väldigt plastiga människor som har konstgjord gran. Men det här barrandet... och kulorna som hängde och slängde på dippande grenar. Till slut tog jag steget.
Men doften av barr saknas inte. Annelie har kompenserat med ett par handplockade smågranar direkt från skogen. De står i glasvaser här och där i lägenheten.
Just det är förresten Annelies tips till den som söker inspiration till julpyntandet och den sköna stämningen.
– Ta in naturen. Det skapar en fantastisk miljö och just den där känslan som man vill åt. Lite mossa och grenar kan göra underverk. Tillsammans med ett par vita ljus förstås!