– Klart det är slitigt ibland, men så får man en bra känsla med fina resultat på träningar eller tävlingar och då känns det slitiga lite bättre, säger Philip och ler.
Han jobbar som beridare, ett yrke där man utbildar hästar i olika discipliner. Utöver det kan man bland annat tävla, marknadsföra och sälja hästar.
Vi möts utanför hans familjegård några kilometer från Borensberg. Där har han just nu en av sina två hästar som går tillsammans med hans mammas häst
– Vi har valt att betäcka båda hästarna så till sommaren kommer det förmodligen bli lite babyboom här. Hästarna jag har just nu är inte mina egna utan de ingår i ett samarbete jag har med en hästägare.
Philip som har bott på gården sen han var 12 år gammal berättar att familjens flytt dit var lite speciell.
– Mamma och jag hade haft våra hästar på gården i åtta år när de före detta ägarna berättade att de skulle sälja. Mamma skämtade och sa att vi skulle komma på visningen då vi ville flytta ut på landet efter att ha bott mer centralt i Borensberg. Det slutade med att vi bytte hus med varandra, säger han och skrattar.
Philip har ridit sen har var fem år gammal, men var med mamma i stallet redan som bebis.
– Det föll sig bara naturligt att börja med hästar, även om det inte var en sport som många killar i min ålder höll på med, och det fick jag ju höra ibland.
Vad kunde du få höra?
– Att det är töntigt och att alla killar som rider är gay. Men sånt har jag aldrig lyssnat på, jag har varit bra på att snäsa tillbaka. Jag ser det mest som en fördel att vara kille i den här branschen.
På vilket sätt är det en fördel?
– Jag upplever att det är eftertraktat att vara kille och beridare. Sen är det såklart en stor fördel att det finns många tjejer att titta på, säger Philip och skrattar.
Efter att ha gått ut gymnasiet på Vretaskolan fick han jobb i ett stall i Norrköping. En upplevelse som inte blev som han tänkt sig,
– Jag kunde vara själv i stallet och ansvarig för alla 34 hästar. Det var inte bara tungjobbat, jag kände mig ofta otillräcklig också. Ganska snabbt insåg jag att det skulle passa mig bättre att jobba i ett mindre stall.
Efter beridararbetet i Norrköping behövde Philip en paus från hästyrket.
– Jag tog ett jobb på Granngården i Motala som blev som ett sorts rehab, en stund för att få tillbaka lite mer driv.
Han berättar att han även tog en paus från när han var i 15-års åldern.
– Då hade jag en väldigt tuff period. Jag hamnade i en depression, umgicks med fel sällskap och började röka. Det gick så långt att jag hade självskadebeteende. Jag fick inte lov att vara ensam, inte ens på nätterna.
Philip blev sjukskriven från studierna på högstadiet och red ingenting på nästan 18 månader.
– Det tog sex månader för mig att vända på skutan till det bättre. Efter mycket stöd från psykolog och mina föräldrar så började livet bli lite lättare. Men jag är fortfarande lyhörd gällande mitt mående och drar i bromsen i tid när jag känner att det börjar bli för mycket.
Nu arbetar Philip hos Jill Silvandersson och Erik Jerneld på Nordsjö Gård som beridare. En plats han trivs väldigt bra på.
– Jag lär mig inte bara massor av Jill som även är min tränare, jag får också arbeta med fina hästar. Arbetet får ta sin tid och kvaliteten gällande både skötsel och ridning är hög, vilket passar mig väldigt bra. Det känns bra att ridningen är rolig och givande igen.