Lise-Lotte och hennes två colliehundar, den högra av dem är Petronella.
Nu är det drygt två och ett halvt år sedan som collietiken Petronella sprang bort i Borensberg efter att ha blivit skrämd av några hästar i närheten. Tips har kommit in från flera håll, men inga av dem har lett till återfinnandet av den fyrbenta familjemedlemmen.
Matte Lise-Lotte Häger har dock inte gett upp hoppet om att hitta trefärgade Petronella, som vid försvinnandet bara var 11 månader gammal.
Lise-Lotte är definitionen av en hundmänniska. När hon pratar om djuren blir rösten exalterad och det går att höra att hon ler, utan att ens se hennes ansikte. Hennes intresse för de gläfsande vännerna väcktes redan i tidig ålder. Genom sin farfar som var fodervärd träffade hon nämligen mycket hundar. Även hennes moster hade hund – en collie.
– När jag träffade honom första gången blev jag störtförälskad. En sådan skulle jag ha, säger Lise-Lotte om rasen.
Och collie blev det. Efter två egna colliehundar tog Lise-Lotte sin första egna kull 2006. 11 år senare, 2017, föddes Petronella.
– Jag har planerat dräktighet och parning och sedan suttit i valplådan. Det är väldigt speciellt och unikt för mig, för jag är ju inte bara ägare av Petronella utan också uppfödare.
Rösten låter tung och ledsen när Lise-Lotte pratar om den försiktiga tiken som vid tidpunkten av försvinnandet fortfarande var en valp. Som uppfödare är det extra svårt att släppa sorgen efter den försvunna hunden, berättar hon.
– Varje gång det kommer en trefärgad kull jämför man, "är den lika bra som Petronella?".
Lise-Lotte har efter försvinnandet behållit en annan trefärgad tik, men medger att hon emellanåt råkar kalla henne för Petronella.
– Jag får inget riktigt avslut. Förra året hade jag en minnesutställning för Petronella för att försöka få det, men jag kan inte släppa det. Det går inte.
Hon berättar att de första dygnen efter ett försvinnande av en hund är viktiga, vilket ställde till det i den här situationen då Lise-Lotte själv inte kände till området där hennes valp sprungit bort. Petronella var nämligen bara på besök i orten vid tidpunkten.
– Hade jag känt till området kanske jag hade kunnat hitta bättre och inte varit så beroende av att andra skulle hjälpa till på det sättet.
En målning av collietiken Petronella hänger ovanför matte Lise-Lotte Hägers säng.
Men trots att de första dygnen passerade utan att Petronella återfanns, och trots att drygt två och ett halvt år har passerat därefter, har Lise-Lotte inte tappat hoppet om att Petronella fortfarande är vid liv.
– Hoppet är det sista som lämnar en. Jag har inte hittat någonting som tyder på att hon är död. När hon försvann hade hon sele på sig och hon hade jättemycket päls. Vi har varken hittat päls eller sele.
Hon berättar att Petronella vid tillfället var både en smart och försiktig hund, så hon tror att risken att hennes valp skulle gått genom isen eller utsatt sig själv för fara på annat sätt är väldigt liten.
– Och hade det hänt, då borde selen ha hittats, spekulerar hon.
Hopp har dock inte varit en självklar känsla genom dessa två och ett halvt åren som passerat. Lise-Lotte har känt sig hjälplös och stundvis tappat hoppet.
– Tiden gör ju så man tappar det, när ingenting händer. Då börjar man grubbla. Varför skulle hon leva? Hur stor är chansen? Men det är någonting som gör att jag inte släpper det. Jag hoppas. Jag hoppas att det någon gång ska komma fram någonting.
Hon berättar att tiden är hennes fiende.
– Det är ju anmält till polisen, men jag tror att de snart kan preskribera det eftersom det gått så lång tid. Jag vill inte ringa till dem och ligga på för jag vet ju att de har jättemycket annat att göra.
Det är mycket runt omkring att tänka på, fortsätter hon.
Tre hundraser som ofta blandas ihop, har Lise-Lotte märkt, är collie, border collie och shetland sheepdog. På bilden syns skillnaden på de tre raserna.
– Vi får hoppas att jag får reda på vad som hänt henne innan hon dör. Levnadslängden är ju ungefär tolv år för en collie, och idag är hon tre. Så det är nio år kvar om man ska räkna så, säger Lise-Lotte hoppfullt.
Processen har varit både tuff och gjort ont.
– Det är en väldigt bra plats jag bor på. När jag är ledsen kan jag gå ut och sätta mig på min äng där Petronella sprang väldigt mycket. Då kan jag andas, pusta ut och känna att man får lov att vara ledsen.
Hon har lagt mycket tid på sökandet.
– Det går nog inte att räkna ihop all tid. Det är ju tid man sitter hemma också och tittar på kartor eftersom man inte känner till områdena. Hundratals timmar.
Kommer du någonsin sluta leta?
– Det kommer nog gå i vågor, men släppa taget kommer jag nog aldrig göra.