– Jag och min väninna ställer oss med en yxa och väntar vid dörren. När soldaterna kommer in tänker vi låtsas anfalla, tvinga dem att döda oss direkt. Det vore bättre än att hamna i fängelse, berättar Indira Stefanovic.
Utanför fortsätter skriken. Indira Stefanovics granne, en äldre dam, blir brutalt misshandlad. Manliga soldater försöker tvinga fram ett erkännande som varken hade varit sant eller värt något. Skriken tappar kraft, ersätts snart av ljudet som uppstår när bakstycket på gevär stöter ihop med ben. Indira ser sin granne, som levt på samma plats i 40 år, släpas iväg, livlös.
Karta över Sarajevo, Bosniens huvudstad. Den feta linjen markerar belägringen.
– Det måste varit så ensamt. Hon kände alla i området, men ingen kom för att hjälpa henne. Många år av mitt liv har jag tänkt på det. Soldaterna hade redan gått över alla gränser, intellektuellt vet jag att jag inte hade kunnat eller vågat förändra situationen. Men känslan säger något annat, säger Indira.
"Det är något som gör människan unik, att vi kan fokusera på våra egna liv. Det är ingenting att skämmas över."
Ondska är en tidlös kraft. Förintelsen under andra världskriget är ett exempel på dess konsekvens som många tror saknar motstycke, men Indira menar på motsatsen. Skala går alltid att diskutera och jämföra, men de bakomliggande processerna är desamma. När hon var 26 år upplevde hon belägringen av Sarajevo, Bosniens huvudstad.
– Folk kan inte vara så korkade, de måste fatta att det bor en halv miljon människor här, tänkte jag. Men folk fattade inte. I ett år levde jag i en stad utan el, vatten eller mat. Människor svälte ihjäl, eller dog i bombningar, eller upptäcktes när de försökte fly, berättar Indira.
Med ett falskt läkarintyg lyckades hon till slut komma på en buss till Serbiens huvudstad Belgrad. I vanliga fall en resa på fem timmar, men kontroller och strider mångdubblade restiden. Fram kom hon dock, till en stad som existerade i en annan värld än Sarajevo.
Många minnen försvann när kriget började, men Indira har sparat allt hon kan. Från gamla pass till brev, biljetter och kvitton.
– Allt var normalt, jag hörde musik från någon pub, folk gick omkring och skrattade, pratade med varandra. Det var surrealistiskt och provocerande, säger Indira.
Hon ville skaka om dem, skrika att folk dör bara några timmar bort, att barn sprängs av granater i samma land.
– Men jag tror inte att jag hade agerat annorlunda. Det är något som gör människan unik, att vi kan fokusera på våra egna liv. Det är ingenting att skämmas över, fortsätter Indira.
Det var i Belgrad som krigets verkliga följder kom till ytan. Trots universitetsutbildning och toppbetyg kunde Indra inte få arbete som lärare, för det krävdes att vara helserb.
– Då förstod jag att jag inte hade något hemland längre. Det var inte bara krig: idén om att människor kunde leva tillsammans hade försvunnit, berättar Indira.
Indira läser upp ett brev om att fånga det vackra i livet.
Materiella ting går att lämna bakom sig, går att ersätta. Men insikten om att hennes 26 år av minnen slog hårdare än något. Indiras ögon tåras när hon förklarar.
– Mina finaste stunder från barndomen, första kärleken, allting finns någon annanstans, säger Inidra.
Så hon lämnade Belgrad, missade färjan till Danmark med 20 minuter och hamnade istället i Sverige tillsammans med sin familj. Mycket var bra, väl här, men mycket var också dåligt.
– Jag fattar inte varför det är så mycket byråkrati. När vi skulle lämna Ystad skulle jag till Katrineholm och resten av familjen till Flen. I 30 minuter fick jag tjata för att slippa åka iväg själv, menar Indira.
Efter sex månader fick Indira uppehållstillstånd, men trots de rättigheter som kommer med tillståndet fick hon leva kvar i Flens flyktingboende. Kommunen där hon skulle få en lägenhet ville vänta med mottagandet till 1994, då staten sköt till mer pengar.
– Jag fick flytta in i en lägenhet den 1 februari. Två månader på SFI senare fick jag mitt första jobb som assistent på dagis, berättar Indira.
Via jobbet fortsatte hon att utveckla språket, inte minst tack vare kontakten med dagisbarnen. Kollegorna blev vänner, kontakten med svenskar allt vanligare. Snart kände Indira sig reda att studera på nytt.
– Sammanlagt har jag studerat i sju år i Sverige. De senaste elva åren har jag jobbat som gymnasielärare på Katedralskolan i Linköping, säger hon.
Brev från några av Indiras första svenska elever.
Platser, vänner och drömmar dog i Bosnien, men upplevelserna av kriget livet vidare. Det förflutna finns alltid kvar, en insikt i ondskans alla vrår.
– Även ett fungerande land kan bli plats för nästa förintelse. Övertro är farligt, samma tankegång finns exempelvis i Syrien som det fanns i Tyskland och i Bosnien, menar Indira.
Därför föreläser hon, för att det inte bara handlar om henne längre: hon är orolig för Europas framtid.
– Det blir allt mer okej att uttrycka sig rasistiskt, nynazismen blir bara större. Vad som krävs är att goda människor konfronterar det onda i världen och lyssnar på de som är utsatta, säger Indira.