MVT möter Maria Finnevidsson i Salemkyrkan i Borensberg.
Maria jobbar för Evangeliska Frikyrkan, EFK. Hon har jobbat tillsammans med lokala parter i Kambodja i olika projekt som rör barns rättigheter.
– Nu har jag varit ute i fem år och har ett hemår, säger hon.
Den svenska lagstiftningen kräver att den som bor och arbetar utomlands efter fem år borta måste ha ett år hemma i Sverige för att inte förlora rätten till det svenska trygghetssystemet.
I botten är Maria sjuksköterska, men har jobbat med det här i åtta och ett halvt år. Hon är uppvuxen i Borensberg.
– Jag är adopterad från Korea, men jag har bott här sedan jag var sex år, säger hon.
Under sitt år hemma jobbar hon med samma saker som när hon varit på plats i Asien, men många möten får ske via Skype ihop med tre fyra resor till Asien där hon tillbringar lite längre tid i de länder hon har pågående projekt i.
I augusti flyttar hon igen, men den här gången blir Thailand den fasta punkten då hon fått nya arbetsuppgifter och ska jobba över hela Asien. EFK har sitt Asienkontor där. Nu kommer hon mera att jobba som projektkoordinator ihop med utbildningsinsatser. Hon kommer att ha projekt i bland annat Indien, Nepal, Laos och Kambodja. Projekten vänder sig till barn och familjer. I nya arbetsuppgifterna kommer hon även att ta fram policydokument för hur man tar hand om barn.
I projekten jobbar de för att kunna stötta en hel by genom att parallellt jobba med flera olika delar såsom mikrolån, föräldraträning, jordbruk och rent vatten.
– Det hjälper inte att bara ha skolgång, du måste ha mat för dagen också, säger hon.
Genom att jobba med flera delar kan flera barn få bo kvar hos sina familjer istället för att hamna på barnhem.
– Man måste ha ett helhetstänk.
Arbete med barn och barns rättigheter är navet i alla projekt Maria är delaktig i.
På olika sätt samarbetar hon med lokala parter. I Indien har de ”Järnvägsprojektet” som riktar sig till de barn som bor och lever på järnvägen.
– Vi hjälper dem med mat för dagen och hjälper barn att komma tillbaka.
I en del fall är det barn som flytt för att de inte varit överens med föräldrarna, medan det i andra fall är fråga om barn som flytt från våld och missbruk i hemmen. Hänsyn tas till omständigheterna och barn kan hjälpas tillbaka till föräldrar eller till ett korttidsboende och till indisk skola.
Mycket jobb går ut på att stötta och utbilda föräldrarna.
– Vi ger föräldrarna verktyg att vara bra föräldrar, säger hon.
Liknande projekt bedrivs i olika provinser i Bangladeshs slumområden.
– Ofta utmynnar problemen i att de inte har mat för dagen.
I Nepal finns stora problem med alkoholmissbruk.
– Där har vi fosterfamiljer som vi tränar upp, säger hon.
På så vis kan sedan barnen placeras hos fosterfamiljer medan föräldrarna skickas på långtidsavgiftning.
Naturliga sociala skyddsnät såsom socialtjänst finns inte i dessa länder.
– Vi jobbar även långsiktigt för att stat och kommuner ska ta hand om problemen.
I Kambodja utbildas församlingsledare till att fungera som kommunledare och kan därefter fungera som en nyckelperson som blir barnens röst i den kommun de bor i. Den nyckelpersonen kan sedan koppla in polis och andra aktörer vid behov.
För att få arbetet att fungera måste Maria dagligen acceptera att det är ett helt annat tänk i de länder hon arbetar i.
– Någonstans har man sina värderingar som man vuxit upp med . Det tar vi ju för självklart, säger hon.
Som exempel tar hon att vi tycker att rättvisa är ett självklart begrepp, men att i ett land med stark hierarki har det ingen betydelse.
– Jag får tänka mig in i hur de tänker utifrån ett kambodjanskt eller ett indiskt synsätt.
Maria har alltid varit intresserad av att resa och upptäcka nya kulturer och redan som barn ville hon hjälpa andra.
– Min tro gör också att jag vill göra något sådant här, säger hon.
Innan hon fick jobb hos Evangeliska Frikyrkan hade hon gjort många kortare resor och jobbat som volontär på Filippinerna och i Venezuela.
– Att stå upp för barn som inte kan föra sin egen talan tycker jag är väldigt viktigt. Och att kunna ge dem verktyg att senare kunna föra sin egen talan.
Hon berättar att intresset för en annan kultur växer ju mer man lär sig om den kulturen.
– Vi pratar mycket om att hitta en medelväg, säger hon.
Det innebär att hitta någonstans där man kan skapa en mötespunkt mellan landets kultur och den svenska kulturen.
– Det tar lång tid att ändra värderingar. Jag har varit i Kambodja i mer än åtta år och det är först för ett par år sedan jag såg förändringar, säger hon.
De jobbar utifrån principen huvud - hjärta - händer. Det innebär att i första steget handlar det om att höra och ta del av andra synsätt och värderingen. För Maria är det fråga om att hålla i utbildning och träning av föräldrar och andra personer.
I nästa fas, hjärtat, kan personerna ta budskapet till sig och i den sista fasen, händerna, innebär det att de också gör på det nya sättet utifrån nya värderingar.
– Det är en lång process för alla att ändra på sina värderingar, säger hon.
Ibland är det frustrerande, både att värderingarna ibland är så väsensskilda och att det tar så lång tid att förändra.
– Ta en sån sak som sexuellt utnyttjande av barn. Det är ju fel. Det går inte att se på något annat sätt, säger hon.
Det finns tillfällen då hon bara fått lov att andas och gå ut för att hantera vissa möten och diskussioner. Andas och intala sig att hon måste tänka långsiktigt.
– Det är ju inte de här småtjejernas fel, säger hon.
Ändå ska hon jobba och försöka skapa förändring i en kultur där flickor säljs och att det är något naturligt.
Det tar tid att förändra.