Sven-Erik Eriksson sträcker fram vänsterhanden när han ska hälsa, hans högra kroppshalva lyder nämligen inte som han vill efter stroken 2002. Ändå fungerar den mycket bättre nu än då.
– Efter stroken satt jag i rullstol ett halvår, säger 72-åringen som numera tar sig fram för egen maskin, om än lite haltande på höger ben. Högerhanden är så gott som obrukbar, men han klarar imponerande mycket med sin vänstra.
Vi fikar och Sven-Erik visar ljusstakar och skålar som han svarvat. Efter stroken alltså, innan den hade han knappt rört en svarv.
– Jag var sugen, men det fanns aldrig tid. Jag hade ett åkeri och körde hela veckorna. När jag kom hem var jag för trött att hålla på.
Hans senast avslutade projekt är dock av helt annat slag, en elbil till sina yngsta barnbarn.
– Det är en Willys jeep, byggd i plyfa. Fast motorhuven är av plåt, berättar konstruktören.
Jeepbygget som tagit drygt ett år har inte rullat på helt friktionsfritt.
– Det var mycket i konstruktionen som inte fungerade.
En annan detalj var att barnbarnen växte under produktionstiden och bilen blev för kort för dem att sitta i.
– Det var bara att såga isär den och börja om, erkänner Sven-Erik.
I augusti stod bilen äntligen klar.
– Den gör 20 kilometer i timmen. Och så kan man backa med den, säger Sven-Erik och ser nöjd ut.
De unga förarna ser också nöjda ut, men är inte särskilt talföra, så pappa Patrick Eriksson får föra barnens talan.
– De kör inte bara, det är mycket lek runtomkring. Man kan komma hem och se jeepen upphissad på pallbockar. Då leker de bilmekar.
Vi återvänder till stroken som förändrade Sven-Eriks liv för tolv år sedan.
– Det var ledsamt, jag grät mycket, säger han.
Efter anfallet kunde han som tidigare nämnts inte gå. Inte prata heller.
– Jag gick på rehab för att lära mig att gå och prata igen, säger han med en röst där orden bara någon gång ibland är svåra att uppfatta.
Sedan dess har Sven-Erik fortsatt att rehabilitera sig själv genom att ständigt ha något att fixa med.
Som bilbygget till barnbarnen. Ett projekt som krävt mycket möda och arbetstid.
– Nej, jag vet inte hur många timmar jag lagt på den, säger han och ler åt både det och frågan om han är envis.
Sonen Patrick svarar i hans ställe.
– Envis är bara förnamnet. Annars hade han inte kunnat komma tillbaka så här.