Hon är socialchef i Åtvidaberg och i höst börjar hon ett nytt jobb som omsorgsdirektör i Linköping. Men hon är också ordförande i ledningsgruppen för länets samverkan kring vår och omsorg.
– Vi jobbar stenhårt i länets kommuner för att implementera den samordnade individuella planeringen, SIP. Den ger oss lösningen på hur vi ska få samverkan att fungera.
I en SIP utpekas på ett tydligt sätt vem som ska göra vad och vem tar ansvar för vad. Att göra en SIP för den som behöver har varit lagstadgad sedan 2010.
Varför tar det sådan tid?
– Det är en process som ska nå ut till alla i en stor organisation, det tar tid. Vi är en bra bit på väg, men vi kan bli bättre. Det är superviktigt att de här människorna inte faller mellan stolarna. Det gäller att hitta samverkan på alla nivåer. Det delade ekonomiska ansvaret är en stötesten, att komma överens om det ekonomiska är en ledningsfråga.
Förutom bristen på samordning kritiseras också kommunerna för att inte ha tillgång till tillräcklig kompetens för den här gruppen av människor, hur ser du på det?
– Det är att generalisera. Det ser olika ut. Men självklart är kompetensutveckling otroligt viktig. I Östergötland gör vi en kartläggning över riskpersoner som kräver mycket kompetens. Då får vi grepp om stort behovet är och hur kan vi matcha det ute i kommunerna.
– Ett exempel på samverkan mellan kommuner och region är Mini-Maria som gers stöd och råd kring alkohol och droger för unga som finns i Mjölby, Linköping och Motala. Vi jobbar på att hitta alternativa lösningar för människor med komplex psykiatrisk problematik. Det finns rätt så långtgående planer i Linköping.