Vyn från krönet med nedförsbacken fram till tågspåret. Vid olyckstillfället var det vinter och halt väglag som gjorde att Maribells bil kanade ner och stannade på rälsen och blev påkörd av tåget.
Solen strålar och barnen hörs leka i poolen i villaträdgården i Gärdserum. Hunden Kira viftar med svansen vid grinden och får en vänlig klapp av sin matte Maribell Svensson, 28 år. Hon välkomnar med ett stort leende, men allt som känns så självklart idag kunde ha tagit en helt annan vändning den 3 februari 2023. Då hon, åtta månader gamla dottern Sigrid och treårige sonen Edvin blev påkörda av tåget.
– Vi kom i bilen över krönet till backen på väg hem efter att ha handlat mat inne i Åtvidaberg. Jag såg att lamporna vid den obevakade övergången blinkade rött och förstod att tåget var på väg, varpå jag började bromsa. Men det var så halt att jag inte fick stopp på bilen.
Maribell beskriver hur hon försökte sikta på diket, men istället gled bilen ned på järnvägsspåret där den blev fast.
– Jag blev livrädd eftersom jag visste att tåget var på väg rakt mot oss. Det enda jag tänkte var att få ut barnen ur bilen.
Sigrid satt i passagerarsätet fram och Edvin i baksätet. Maribell sprang runt bilen och slet upp den första dörren.
– Jag hann bara lägga mina händer på Edvins ben, sedan small det.
Tåget, vars förare sett bilen på spåret, hade börjat bromsa men körde in i fordonet med en sådan kraft att den snurrade 180 grader. Maribell träffades av sin egen bil och landade på den vinterkalla marken.
– Jag hamnade på mage i gräset. Jag försökte resa mig men ramlade igen. Jag ville till barnen för att se hur det gått med dem, men jag kom inte upp. Det var fruktansvärt att ligga där orörlig och höra dem skrika.
Sigrid och Edvin som fortfarande var bältade i bakåtvända bilbarnstolar klarade sig mirakulöst utan fysiska skador och togs om hand av tågpersonalen. Maribell var däremot allvarligt skadad och förblev liggande på gräset i väntan på räddningspersonal.
– När tågpersonalen sa att barnen var oskadda och omhändertagna kunde jag känna efter själv. Jag kan inte säga att jag hade ont, men kände direkt att båda mina ben var brutna och när jag andades kom det ut luft genom kinden. Jag hade ett sånt adrenalinpåslag att jag inte kände smärtan.
För Maribell är det viktigt att barnen får prata om olyckan som hände. Edvin, i mitten, brukar nämna att han fick åka polisbil och att mamma var sjuk efteråt. Sigrid var åtta månader vid olyckstillfället.
Pontus som är barnens pappa och Maribells make, fick veta om olyckan och ringde till svärfar. De skyndade till olycksplatsen och hann precis komma fram innan Maribell fördes iväg med ambulans, så de följde med till sjukhuset.
– Det var väl först när vi närmade oss Linköping som jag började få ont, minns Maribell. Mycket på grund av att räddningspersonalen inte vågade vända mig eftersom det fanns risk för inre blödningar. Jag låg på mage i ambulansen med armen i en märklig vinkel. Direkt när jag kom till sjukhuset fick jag smärtlindring. Efter det minns jag inte så mycket mer.
Båda benen i vardera underben var brutna rakt av, varav ett med öppen fraktur. En arm var bruten och det var ett stort öppet hål i ena kinden som Maribell tror orsakades av kanten på den öppna bildörren.
– Det var först när jag såg min makes och pappas min som jag förstod att jag såg förjävlig ut. Det hade jag inte tänkt på innan.
Flera operationer och två omgångar på IVA följde de närmaste veckorna. Maribell som fortfarande ammade sin dotter bad personalen att pumpa mjölk, men när hon landade på IVA för andra gången bestämde hon sig för att sluta. Dels utifrån medicinerna men också för att hennes kropp var under så stor påfrestning.
– Det var en sorg för mig, men det viktigaste var att återhämta mig så jag kunde komma hem.
Maribelle tillsammans med Edvin och Sigrid. "Jag skulle inte säga att den här olyckan förändrat särskilt mycket när gäller hur jag ser på livet. Redan innan har jag varit så tacksam för min familj och det fina som finns runtom mig" säger Maribelle.
Hon återhämtade sig snabbt. Efter två veckor kunde hon börja gå på benen tack vare operationen där de satte in skruvar i benen. Efter en månad fick hon komma hem där en ramp monterats så hon kunde ta sig in och ut ur huset.
– Det var otroligt skönt att komma hem, men jag kände väldigt dåligt samvete eftersom jag inte kunde hjälpa till med barnen som jag brukar.
När olyckan inträffade var femårige sonen Alfred hemma med Pontus. När han pratar om händelsen har han mest fokus på att han fick bo hos sin gammelfarmor ett tag. Edvin minns att han fick åka polisbil och att mamma var sjuk efteråt. För Maribell har det varit viktigt att barnen får prata om olyckan.
– Det var ju inte bara jag som drabbades utan hela familjen. Både i samband med olyckan men också efteråt eftersom det tog tid för mig att rehabiliteras. Framförallt har de ju märkt av min hjärntrötthet som kom efter att jag blev sövd.
Maribell som till vardags arbetar inom demensvården började jobba efter fyra månader och är tacksam att arbetsplatsen kunde anpassa hennes arbetsuppgifter. Idag studerar hon till undersköterska och jobbar halvtid.
För att ta sig till huset i Gärdserum måste man köra över någon av de två järnvägsövergångarna på vägen in till samhället. Maribell beskriver hur hon efter olyckan hörde tåget på kvällarna och kände ångesten som ljudet förde med sig.
– Jag led av mycket ångest under mina tonår och den vet jag hur jag ska hantera. Jag har tvingat mig själv att stå bredvid järnvägen och lyssna på ljuden från tågen när de åker förbi. Idag får jag inte längre hjärtklappning varje gång jag tänker på att jag ska köra över järnvägen. Men visst har jag jobbiga dagar.
Maribelle och Edvin vid olycksplatsen.
I Trafikverkets olycksutredning konstateras att Maribell agerat utifrån de förutsättningar som fanns vid olyckstillfället och bromsat när hon såg de rödblinkande lamporna. Bilen var besiktad med godkända dubbdäck. Det kalla vädret skapade frost på vägbanan, vilket resulterade i mycket halt vägunderlag. Direktiven för vägunderhållning hade uppfyllts eftersom vägen hade sandats dagen innan. Ljus- och ljudsignalerna i korsningen fungerade.
Utredarna lyfter samtidigt fram flera förbättringsförslag på platsen. Sänkt hastighet på sträckan, utplaning av vägens lutning och tidigare förvarningar längs vägen att det kommer en tågkorsning,
Förslagen har överlämnats till ansvariga åtgärdsplanerare på Trafikverket i Sydöstra regionen.
"Det kan eventuellt bli åtgärder i framtiden, men det är inte utrett vad det kan tänkas bli eller när i tid det i så fall skulle kunna ske" meddelar presskommunikatör Felicia Danielsson på Trafikverket i ett mejlsvar.
Maribell har ingen tanke på att flytta från huset i Gärdserum, familjen njuter av livet här. Nu kan hon leka med barnen och springa när hon tränar agility med hunden Kira.
– Jag skulle inte säga att den här olyckan förändrat särskilt mycket när gäller hur jag ser på livet. Redan innan har jag varit så tacksam för min familj och det fina som finns runtom mig. Jag är så glad att jag är här.
Idag är Maribell nästintill återställd och kan ägna sig åt hundträning igen med hunden Kira. Redan ett halvår efter olyckan gick hon nybörjarkurs i agility.
"När jag kunde springa agility för första gången kände jag en enorm glädje" säger Maribell.