27 juli 1980 skrev Motala simsällskaps Pelle Holmertz in sig i historieböckerna som OS-medaljör. Det var då som han vann silver på 100 meter frisim i OS i Moskva endast 20 år gammal.
– Jag hade ändå varit med på ett VM två år innan så helt oerfaren var jag ändå inte, säger han när vi når honom i hemmet i Italienska Abruzzo för att höra honom berätta om karriären i stort och OS-medaljen i synnerhet.
Resan mot den hade han inlett många år tidigare. I ungdomsåren inriktade han sig dock mer mot de längre distanserna.
Det skulle komma att ändras till VM i Västberlin 1978.
– Sven-Arne Selling ville gärna avsluta alla pass med lite sprint. De flesta var som utskitna päron i det läget. Men jag hade oftast lite pulver kvar i kroppen. Och jag gjorde det jättebra på inne-SM det året. Men sen sprack blindtarmen på våren så jag tränade bara styrketräning och kondition där ett tag. Ändå gick jag till VM-final på 100 fritt. Även om jag var fostrad i Mss så var jag inte sugen på att gå tillbaka till långdistans efter det, säger Pelle och skrattar.
Vilket det inte är sista gången han gör under vårt samtal.
För när han minns tillbaka till vägen fram mot OS så poppar den ena anekdoten efter den andra upp.
Inte minst från för-OS i Moskva 1979. Där han faktiskt inte bara simmade. Han var även sekond i boxningsringen.
För Puerto Rico!
– Jag umgicks med Fernando Canales från Puerto Rico. Dagen innan han skulle åka hem så skulle han på boxning och frågade mig om jag ville hänga med.
Canales tog honom med till sin landsmans omklädningsrum. När det började närma sig match sa Puerto Ricos tränare åt Pelle att följa med.
Inte för att följa matchen från ringside. Nej, han gav honom uppgiften att ställa fram stolen och svalka boxaren med en handduk i rondpauserna.
– När jag kommer tillbaka till hotellrummet så frågade Pär Arvidsson och vår tränare vad jag hade gjort. Jag tänkte att det här kommer ni aldrig tro. Men just som jag skulle börja berätta så skrek Pära "Kolla" och pekade på TV.n. Då visade de matchen och där stod jag och viftade med handduken.
Efter att även ha berättat historien om när de blev ertappade i hotellets kök när de var på jakt på något annat än rysk vodka att stilla hungern med så hoppar Pelle fram ett år.
Till OS-finalen på 100 meter fritt och det fanns ett orosmoment. Han hade ramlat och slagit i knät under uppladdningslägret i Finland.
– Så jag simmade med ett gummibandage runt knät och jag hade fortfarande stygnen kvar.
Loppet menar han var som vilket lopp som helst. Man dyker i och ger allt hela vägen in i kaklet.
Väl där var han slagen endast av östtysken Jörg Woite som snuvade honom på guldet med en halv sekund.
– Östtyskland är ett land som vi fått veta höll på med doping. Men Jörg var en stor kille som simmade jättesnyggt. Hade jag kunnat simma den där halvsekunden fortare om jag inte slagit i knät? Om jag käkat samma vitaminer som Jörg? Ingen aning, säger Pelle som fick sällskap på prispallen av Per Johansson som knep bronset.
Den plats om Pelle själv tror att han fått om inte USA och ytterligare 64 nationer bojkottat spelen i Moskva på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan.
– USA:s Rowdy Gaines hade högst troligt slagit oss allihop om han hade varit med.
Att det inte blev guld på 100 meter fritt är inget som Pelle grämt sig över. Däremot svider det fortfarande att det svenska laget på 4x100 meter medley blev diskkvalificerade redan i försöken efter en överväxling. För med två guldmedaljörer, Pär Arvidsson i fjärilsim, och Bengt Baron på ryggsim och så Pelle själv på frisim så var Sverige storfavoriter.
– Det var mästerskapets säkraste guldmedalj. Det stod mellan Glen Christiansson och Peter Berggren om vem som skulle få simma bröstsimssträckan. Peter fick simma försöken och han hade fått veta att han skulle få chansen i finalen om han gjorde det bra. Det var dumt att sätta den pressen på en så ung kille, säger Pelle och tystnar för någon sekund.
Fortsätter sen:
– Jag satt och käkade lunch när försöken var. Då kom simförbundets generalsekreterare in och såg jävligt allvarlig ut. Då fattade jag direkt. Pär och Bengt hade ju flugit hem med två guld så dem var det synd om. Men de som förlorade mest på det var Glen och Peter, nu fick ingen av dem en chans att vinna ett OS-guld. Själv hade jag tyckt att det hade varit väldigt kul att få simma den sista sträckan.
Anekdoter var det ja. Självklart finns det ett otal sådana även från OS. En av dem handlar om dopingkontrollen som alla medaljörer kallades till. För Pelle drog den ut på tiden.
– Jag blev alltid väldigt kissnödig inför ett lopp. Så efteråt så var jag tom. Jag satt i det där rummet med två babushka-tanter som höll koll på en. Märkligt nog så fick man öl att dricka så jag tog ett par. Men inte fan kunde jag pinka. 23.00 stängde de stadion så skulle vi förflyttas i någon boskapsvagn med trädlådor att sitta på. Helt utan fjädring.
En skrattsalva senare fortsätter han:
– Det skumpade som tusan och då blev jag pinknödig och då var det nu. Mitt inne i Moskva på en fyrfilig aveny med bara några träd mellan två avenyer. Där stod jag bakom ett träd med babushkorna som kollade att jag pinkade rätt. Jag önskar att någon haft en kamera där.
Målet var att Pelle även skulle ha varit med i Los Angeles 1984. Men när han kände att han inte skulle kunna göra sig själv rättvisa på grund av en skadad armbåge så avstod han och satsade istället på den civila karriären i finansvärlden.
Trots det menar han att det han minns bäst från karriären hände två år senare. På kortbane-SM i januari 1986 då Motala simsällskap vann SM-guld på 4x200 meter på tiden 7.21.10. En tid som skulle komma att stå sig som nationsrekord för klubblag i elva år.
– Sven-Arne ringde ett halvår tidigare och sa att jag skulle vara med. Då hade jag levt livet och druckit champagne i Luxemburg i två år. Så jag började träna tre gånger i veckan. Lyfte lite skrot och simmade lite.
Att han inte tappat explosiviteten visade han redan när han slog nytt svenskt rekord i försöken på 50 fritt. Frågan när han hoppade i i lagkappsfinalen var om han skulle lyckas hålla den ledning som Anders Holmertz, Henrik Leek och Mikael Holmertz gett honom.
– Jag kommer ihåg Anders och Henriks blickar efter att jag gått i mål. Jag minns att jag tänkte att så där ser de nog ut när de ser någon som har dött, säger Pelle och skrattar.
