Inne på mina 50 kan jag konstatera att de personer som haft verkligt förändrande påverkan på mitt liv är få. Faktum är att de, förutom då mina morföräldrar, författare, konstnärer, politiker eller musiker, lätt låter sig räknas på ena handens fingrar.
Bland dessa återfinns den nyligen hädangångna läraren Magnus Gomér. Efter en tid av identitetsförvirring och arbetslöshet fick jag år 1992 chansen att gå på Komvux och där hade jag turen undervisas av Magnus i samhällskunskap. Även om vägen fram till min nuvarande profession blev lång var det Magnus lärargärning som inspirerade mig att sträva efter läraryrket. Kunnig, inspirerande, medryckande, humanistisk, humoristisk och med den där unika förmågan att se alla i ett klassrum med 20-25 elever väckte han hos mig en lust att lära som fram till dess slumrat sedan jag var 12 år. För mig har Magnus sedan dess varit själva sinnebilden för den lärare jag alltid strävat efter att bli själv.
När jag nu nåtts av beskedet att Magnus inte längre finns bland oss känns emellertid dessa ord futtiga, och jag ångrar att jag aldrig delgav honom dessa mina tankar medan han var i livet.
Vila i frid, Magnus. Min beundran kvarstår.