Så kom sensommardagen då Irene inte orkade längre. Irene fick som hon önskade, uppleva sommaren och njuta av sin fina trädgård.
Jag minns när vi träffades första gången, Irene gick på lampskärmskurs hos mig. Hon sa alltid att det var där vi fann varandra som väninnor.
Det har nu gått 50 år sedan dess och vi har varit bästisar i alla år. Vi har hunnit göra mycket tillsammans, åkt på utlands- och hemmasemestrar.
Vi gillade ofta samma saker, att gå på teater och konserter. Om somrarna tog vi med oss fika och gick ned till stranden och badade. På kvällarna tog vi gärna ett parti golf.
Ja vi var så mycket tillsammans, så de som inte kände oss trodde vi var systrar.
Irene har varit en nära och kär vän i alla år, vi kunde prata om allt i både glädje och sorg. Jag kommer att sakna henne mycket.
Jag är glad att vi fick ett fint avsked till varandra vid hennes sjukhussäng.
Nu har hon fått ro, sov gott.