Hon ber om ursÀkt för hostandet. Och för att hon Àr sÄ andfÄdd efter vÄr promenad pÄ 50 meter, frÄn domkyrkan till en bÀnk en bit bort.
Kira Engholm, som normalt Àlskar att vistas i naturen med sina hundar, har en pulsmÀtare med sig för att jag ska fÄ se hur hennes puls rusar, trots att hon medicinerar med betablockerare.
â Min vilopuls pĂ„ 70â80 ligger nu pĂ„ 120. NĂ€r jag gĂ„r upp för en trappa, eller tar en dusch, kan den rusa upp till 165. Jag flĂ€mtar och orkar ingenting lĂ€ngre.
Hon vÀnde sig till sin vÄrdcentral, men möttes av oförstÄelse.
â LĂ€karen, som knappt kunde engelska, pĂ„stod att jag var deprimerad. Men jag har aldrig har varit deprimerad i hela mitt liv, sĂ„ varför skulle jag plötsligt vara det nu?
I journalen skrev lÀkaren att Kira "inte kan utföra handarbete".
â Jag vet inte om han egentligen avsĂ„g "handfast arbete" eller "practical work" . . .
I september bytte Kira vÄrdcentral. Nu blir hon lyssnad pÄ och har fÄtt remisser till US.
Nyligen rök ett par decimeter av det lÄnga röda hÄret.
â Jag har tappat ungefĂ€r hĂ€lften och vet mĂ„nga andra som gjort det.
HÄret Àr en vÀstanflÀkt i jÀmförelse med hjÀrtats rusningar.
â Det Ă€r som en konstant stress och fruktansvĂ€rt obehagligt att kĂ€nna hjĂ€rtat skena. Jag Ă€r orolig och undrar vad det egentligen Ă€r för fel med mig. Jag Ă€r ju normalt sett en frisk och aktiv mĂ€nniska.
Kira lÀser mycket engelsk forskning och oroas bland annat över inflammation i hjÀrtmuskeln som hon menar inte Àr helt ovanligt i hennes lÀge.
â Allt Ă€r sĂ„ illa skött hĂ€r i Sverige. Vi som inte fick testa oss i vĂ„ras har helt fallit mellan stolarna och kommer inte med i nĂ„gon statistik.
Om det varit full aktivitet pÄ jobbet hade inte Kira orkat med. Men en förstÄende arbetsledare har gjort att det fungerar hjÀlpligt.
â Jag skriver ned allt jag ska komma ihĂ„g pĂ„ post it-lappar och pĂ„ lunchen sover jag hellre Ă€n Ă€ter. VĂ€l hemma Ă€r det soffan som gĂ€ller.
Kira orkar inte ta sig frÄn domkyrkan via resecentrum till sitt hem i Mjölby. De 12 minuterna det normalt tar att gÄ mellan tÄgstationen och hemmet Àr uppe i 45 min. Hennes sambo eller pappa mÄste köra henne
â Jag sĂ„g Vetenskapens vĂ€rld om lĂ„ngtidssjuka. Det var som att höra min egen historia, berĂ€ttad genom andra. Jag skulle ge vad som helst för att fĂ„ rehabiliteras pĂ„ en covidmottagning.
Vad tÀnkte du nÀr du mÄdde som sÀmst i vÄras?
â Att jag skulle dö.