Hon ber om ursäkt för hostandet. Och för att hon är så andfådd efter vår promenad på 50 meter, från domkyrkan till en bänk en bit bort.
Kira Engholm, som normalt älskar att vistas i naturen med sina hundar, har en pulsmätare med sig för att jag ska få se hur hennes puls rusar, trots att hon medicinerar med betablockerare.
– Min vilopuls på 70–80 ligger nu på 120. När jag går upp för en trappa, eller tar en dusch, kan den rusa upp till 165. Jag flämtar och orkar ingenting längre.
Hon vände sig till sin vårdcentral, men möttes av oförståelse.
– Läkaren, som knappt kunde engelska, påstod att jag var deprimerad. Men jag har aldrig har varit deprimerad i hela mitt liv, så varför skulle jag plötsligt vara det nu?
I journalen skrev läkaren att Kira "inte kan utföra handarbete".
– Jag vet inte om han egentligen avsåg "handfast arbete" eller "practical work" . . .
I september bytte Kira vårdcentral. Nu blir hon lyssnad på och har fått remisser till US.
Nyligen rök ett par decimeter av det långa röda håret.
– Jag har tappat ungefär hälften och vet många andra som gjort det.
Håret är en västanfläkt i jämförelse med hjärtats rusningar.
– Det är som en konstant stress och fruktansvärt obehagligt att känna hjärtat skena. Jag är orolig och undrar vad det egentligen är för fel med mig. Jag är ju normalt sett en frisk och aktiv människa.
Kira läser mycket engelsk forskning och oroas bland annat över inflammation i hjärtmuskeln som hon menar inte är helt ovanligt i hennes läge.
– Allt är så illa skött här i Sverige. Vi som inte fick testa oss i våras har helt fallit mellan stolarna och kommer inte med i någon statistik.
Om det varit full aktivitet på jobbet hade inte Kira orkat med. Men en förstående arbetsledare har gjort att det fungerar hjälpligt.
– Jag skriver ned allt jag ska komma ihåg på post it-lappar och på lunchen sover jag hellre än äter. Väl hemma är det soffan som gäller.
Kira orkar inte ta sig från domkyrkan via resecentrum till sitt hem i Mjölby. De 12 minuterna det normalt tar att gå mellan tågstationen och hemmet är uppe i 45 min. Hennes sambo eller pappa måste köra henne
– Jag såg Vetenskapens värld om långtidssjuka. Det var som att höra min egen historia, berättad genom andra. Jag skulle ge vad som helst för att få rehabiliteras på en covidmottagning.
Vad tänkte du när du mådde som sämst i våras?
– Att jag skulle dö.