En diskussion om gemensamma EU-regler kring minimilöner har varit på tapeten i decennier. Sverige har alltid hävdat att EU inte har kompetens att lagstifta om lön. Först när Storbritannien lämnade unionen och Tyskland lagstiftade om egna minimilöner öppnades dörren för det direktivförslag som EU-kommissionen presenterade i höstas.
Både fack och arbetsgivare varnade tidigt för att den svenska kollektivavtalsmodellen hotas av kommissionens förslag. I slutändan riskeras avtal som de svenska arbetsmarknadsparterna har förhandlat fram att överprövas av EU-domstolen. Det kan leda till att vi på sikt tvingas införa lagstiftade minimilöner eller allmängiltigförklarade avtal i Sverige, vilket skulle hota parternas makt och oberoende. Om fackföreningar inte har kvar kärnuppgiften att utan politisk inblandning förhandla fram löner, varför ska man då vara med i facket? Varför ska företag vara med i arbetsgivarorganisationer, och varför ska man alls teckna kollektivavtal?
Nu finns dock en majoritet i både Europaparlamentet och till synes även bland Europas medlemsländer för en europeisk lagstiftning om minimilöner. Samtidigt som vi måste respektera våra europeiska grannländers bedömning att EU-direktivet vore bra för dem förväntar vi oss deras respekt när vi säger att kommissionens förslag inte är bra för Sverige.
Därför arbetar både Socialdemokraterna och LO med att bygga en majoritet för en lösning med ett tydligt undantag för vår svenska modell.
Ska man vara seriös i sitt försvar av den svenska modellen måste man också visa intresse för att bekämpa låglönekonkurrensen på EU:s arbetsmarknad, något som högerpolitiker konsekvent undviker. När EU agerar för att stoppa oseriösa företags hänsynslösa utnyttjande av arbetare på EU:s inre marknad är högern emot. Och istället för att hantera lagstiftningshotet om minimilöner på ett ansvarsfullt sätt blandar de bort korten om vem som bär ansvar och pekar bakåt på det sociala toppmötet i Göteborg 2017. Det är bara en rökridå.
Även nationellt har högern en annan agenda. Vi ser det i hoten mot skyddsombuden, försvagad a-kassa och försämringar av anställningsskyddet.
Vi kommer fortsätta arbeta för att skydda den svenska modellen. En modell som vi i arbetarrörelsen byggt upp under decennier av kamp, men som med ett enkelt klubbslag riskerar att raseras. Våra löner ska sättas av arbetsmarknadens parter i Sverige - inte av byråkrater eller domare på EU-nivå.