Tillgänglighet är ett begrepp som ständigt behöver uppmärksammas. Människor med olika typer av funktionsnedsättningar diskrimineras i stort och smått i samhället, allt från vansinniga bedömningar när det gäller stöd utifrån LSS till utebliven livebevakning under Paralympics.
De olympiska spelen i Sydkorea har nyligen avslutats med ett historiskt sett enormt framgångsrikt svenskt resultat: imponerande sju guld och totalt fjorton medaljer. Tv-sändningarna från de olika tävlingarna fanns i flera parallella kanaler och bjöd på mängder av underhållning.
De svenska framgångarna under OS ackompanjerades också dagligen av olika push-notiser från många olika aktörer inom media som lockade oss att följa eller läsa om de olika tävlingarna. Medaljstrider, periodresultat, vunna medaljer och annat pockade på vår uppmärksamhet.
När nu Paralympics, spelen för personer med funktionsnedsättningar av olika slag, har tagit vid är bilden delvis en annan. Det finns en del rapportering att konsumera via media, men även om det till viss del är förståeligt att bevakningen inte håller OS-klass finns det en hel del frågetecken.
De push-notiser som haglade i våra mobila enheter under OS är utrotningshotade under Paralympics. Inte ens när Zebastian Modin under onsdagen tog Sveriges första medalj under spelen plingade det till i mobilen. Silvermedaljen i sprinten för skidåkare med synnedsättning hade en potential att till och med bli av ädlare valör, men andraplatsen var en personlig revansch efter den snöpliga fjärdeplatsen på tvåmilen.
Inte ens en aktör som Sveriges Radio tog notis om Modins medaljbedrift. Morgonnyheterna redovisade förvisso framgången, men någon större uppmärksamhet i stundens hetta kom aldrig. En förklaring till det från Radiosporten är att de generellt skickar ut push-notiser när de livesänder evenemang. Det kan delvis vara förståeligt, men samtidigt är en medalj en relativt stor sak som borde kunna gå utanför denna princip. Att uppmärksamma prestationerna är en del av processen att skapa ett mer inkluderande samhälle, men ingenting från Paralympics livesändes i radio.
Andra aktörer som lider av liknande problem är de aktiva inom damidrotten, som generellt får mindre resurser och mindre uppmärksamhet än herrarnas motsvarigheter. Här dyker ofta den klassiska ”hönan eller ägget”-diskussionen upp kring om det är intresset eller exponeringen som måste gå först. Det enkla svaret är att båda delar måste öka för att skapa en helhet.
Så här i vintersporternas slutspelstider förutsätts begreppet ”SM-slutspel” i de stora lagsporterna handla om herrar. För damernas del är det ”SM-slutspel damer” som gäller. Undantaget är den i sammanhanget moderna sporten innebandy, där jämställdheten är ett mantra inom ligan och klubbarna.
Där finns det mycket att lära av och det ger samtidigt hopp inför framtiden, eftersom innebandyn är en relativt ung sport och därtill har väldigt många utövare i yngre åldrar. Kan den trenden fortsätta på den inslagna vägen är det ett av många välbehövliga bidrag i arbetet för ett mer jämställt samhälle.