Lössen smyger fram om natten och suger i sig studenternas blod för att sedan krypa tillbaka i sina gömslen. Trevligare nattgäster kan man ha.
Anledningen till den snabba spridningen är den trångboddhet och allmänna flyttkarusell som studenterna tvingas in på grund bostadsbristen. Bortsett från själva lössen är bostadssituationen likartad på de flesta universitets- och högskoleorter. år 2012 kunde endast tre av landets 30 studieorter – Gävle, Härnösand och Karlshamn – garantera studenterna boende vid terminsstart.
Bristen på studentbostäder är bara ett av symptomen på att den svenska bostadsmarknaden fungerar illa. Likväl har Alliansregeringen valt att peta i detaljerna snarare än att förändra själva den grundstruktur som gör att det byggs för få lägenheter där efterfrågan är som störst.
Från 1980-talet och framåt har stora delar av de regleringar som tidigare präglade den svenska ekonomin avskaffats – ofta av socialdemokratiska regeringar – men inom vissa sektorer lever arvet från den funktionssocialistiska eran oförtrutet vidare.
Den svenska bostadsmarknaden är alltjämt hårt reglerad, med allmännyttan som norm för hyressättningen på den privata hyresmarknaden. Därmed hålls hyrorna i attraktiva områden klart lägre än vad som hade varit fallet med en fri hyressättning. Rik och fattig kan ställa sig i samma bostadskö och invänta sin tur i skön harmoni. Enligt funktionssocialistisk logik borde allt vara frid och fröjd på bostadsmarknaden. Likväl hörs inga hurrarop.
Trots en hårt reglerad hyresmarknad slår segregationen nya rekord. I storstadsområdena, där milslånga bostadsköer råder, har svarthandel med hyreskontrakt brett ut sig, samtidigt som många förpassas till en otrygga andrahandskontrakt. I takt med att byggkostnaderna har ökat har incitamentet att investera i nyproduktion av hyreslägenheter minskat ytterligare, eftersom förlustaffärer gärna undviks.
Problemen på bostadsmarknaden vittnar om ett allvarligt systemfel som måste åtgärdas även om starka intressegrupper till varje pris vill slå vakt om den rådande ordningen. På en väl fungerande marknad råder balans mellan utbud och efterfrågan. En sådan balans är omöjlig att skapa så länge regleringarna förhindrar en fri prisbildning.
Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar bär ansvar för det rådande systemets fortlevnad. Frågan är bara vem som har det politiska modet att servera den beska men välgörande medicin som kan få patienten att tillfriskna.