Reepalu-utredningen vill stoppa privata välfärdsföretag från att ta ut ”övervinster”. Samtidigt har staten höga avkastningskrav på sina egna bolag.
Statligt ägda Lernia arbetar med vuxenutbildningar under mottot *Tillsammans formar vi framtiden*. Och just nu går det riktigt skapligt. 2015 var första gången som intäkterna passerade tre miljarder kronor. Avkastningen på operativt kapital uppgick till 24 procent, vilket anses vara i linje med ägarens krav.
Lernia är inte ensamt om att leverera så kallad ”övervinst” till staten. Även Apoteket har ett avkastningskrav som klart överstiger det föreslagna vinsttaket för privat ägda välfärdsbolag. Något annat vore också otänkbart på en konkurrensutsatt marknad där Apoteket fortfarande vill vara marknadsledande.
Ilmar Reepalu, regeringens välfärdsutredare, kräver ett vinsttak på sju procent plus statslåneränta på operativt kapital, alltså tillgångar som ägarna själv lånat eller satsat. Enligt utredningens godtyckliga beräkningar kommer då 4,5 miljarder kronor stanna kvar i välfärden, varav 2 miljarder i vården.
Reepalu har varit särskilt noga med att påpeka hur lönsamheten i välfärden är högre än i övriga tjänstesektorn. Men resonemanget bakom välfärdsutredningen bygger på att ägarna plockar russinen i kakan: Intäkter tickar in från skattebetalarna, ledningen drar in på kostnader, mellanskillnaden hamnar på ett offshore-konto. Det är en kraftigt förenklad bild av företagandets drivkrafter, som utgör Reepalu-utredningens ideologiskt styrda premiss.
Ilmar Reepalus slutsatser färgas av en på förhand bestämd uppfattning om den onde kapitalisten. Det sänker utredningens trovärdighet. Men att statens egna avkastningskrav är väsentligt högre än det föreslagna vinsttaket visar hyckleriet i att se framgångsrika företag som ett problem.
”Alla djur är skapade jämlika, men vissa djur är jämlikare än andra”, för att parafrasera George Orwell om dubbla måttstockar och politisk klåfingrighet. (Liberala nyhetsbyrån)