Bland besluten som fattades på Liberalernas landsmöte den gångna helgen sticker ett ut: partiet är nu för en statlig utredning om hur aktiv dödshjälp ska kunna införas i Sverige.

Trots att aktiv dödshjälp existerar i flera andra västländer (i Schweiz, Nederländerna och Belgien är över en procent av dödsfallen varje år assisterade dödsfall i någon form) har frågan inte riktigt fått fäste i Sverige. Fortfarande ses det av många som något man på sin höjd kan diskutera i en filosofiklubb i källare någonstans när man inte har några riktiga samhällsproblem att ta tag i. Men så är det inte.

Det är förvisso sant att det är viktigt att ha möjlighet att styra över sitt liv även i dess slutskede, men framför allt handlar aktiv dödshjälp om att förhindra onödigt lidande och att ge människor möjlighet till ett värdigt livsslut på sina egna villkor.

För en obotligt sjuk – vars dagar bara är en långsam väntan fylld av lidande och som kanske inte längre kan lämna sin säng, prata eller ens röra sig och som bara vill att det ska få vara över – är dödshjälp inte en abstrakt filosofisk fråga. För dem kan det betyda allt. Verkliga exempel på just sådana personer saknas inte heller.

I måndags dömdes en 63-årig man till ett och ett halvt års fängelse för att ha gett sin svårt sjuka fru en dödlig dos morfin. Frun hade tidigare samma dag försökt ta sitt liv, men misslyckats. I en inspelad film beskrev hon sitt liv som att befinna sig i en tortyrkammare. 

Tidigare i år dömdes också en 90-årig man till fängelse. Han hade hjälpt sin fru, som led svårt av flera sjukdomar, att dö. Det var mannen själv som larmade polisen efter att ha misslyckats med att ta sitt eget liv.

I sak är nog domarna korrekta, enligt svensk rätt kan man helt enkelt inte samtycka till döden, men historierna hade kunnat sluta mindre tragiskt om dödshjälp funnits som alternativ. Då hade de avlidna åtminstone kunnat få ett värdigare och lugnare avslut och de överlevande hade sluppit fängelse – och att leva med minnet av när de handgripligen tog livet av sina livskamrater.

Det kan inte nog understrykas att dödshjälp är ett verktyg som ska behandlas med stor försiktighet och att det krävs tydliga kriterier för hur, när och under vilka omständigheter det alls kan komma att bli aktuellt. Hur säkerställer man att patienten är beslutskapabel och att viljan att avsluta sitt liv är genuin? Vilka krav ska ställas på sjukdomsgrad, dess förlopp och graden av lidande? Hur ska fysiska handikapp och psykisk ohälsa värderas? Hur säkerställer man att svårt sjuka inte upplever press från anhöriga?

Här kommer många komplicerade avvägningar och studier av hur andra länders lagstiftningar har fungerat att krävas. Men att en fråga är komplicerad är inte skäl för att ducka för den. Särskilt inte när den kan betyda så mycket för människor.

Nu är det två partier, Liberalerna och Miljöpartiet, som har satt ner foten och vill se en ordentlig utredning. Vilka vågar följa efter? (Liberala nyhetsbyrån)

Max Sjöberg