Ledare: Vi måste ha råd med bromsmedicin

Demenssjukdom är grymt. Inte bara för den som förlorar sitt minne och sina övriga förmågor, utan även för de anhöriga. Att se en älskad mamma, pappa, mor- eller farförälder, partner, syskon eller vän försvinna in i sig själv är hjärtskärande. Processen är skoningslös. Människor som kanske haft en lång karriär, varit självständiga och sociala känner plötsligt inte igen sina egna barn, klarar inte av att gå på toaletten och vet inte vilken dag eller tid det är. 

Under lång tid har forskare arbetat för att hitta botemedel eller bromsbehandling. Resultaten har inte varit hoppingivande. Det som funnits fram till i dag är framför allt symptomlindrande läkemedel. 

Nu visar kliniska studier av donanemab, en antikropp som binder det protein som bildar plack i hjärnan vid Alzheimers sjukdom, på något som kan vara ett trendbrott inom demensforskningen. Patienter som fått läkemedel försämrades 30 procent långsammare jämfört med placebo. Om och i så fall när läkemedlen kommer att godkännas inom EU och om de kommer att ingå i den svenska läkemedelsförmånen är för tidigt att säga. 

Enligt Oskar Frisell, från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi, och professorerna Linus Jönsson och Anders Wimo vid Karolinska Institutet, som är del av en grupp vid Demenscentrum som i flera rapporter skattat demenssjukdomarnas samhällskostnader, kommer läkemedlen sannolikt bli dyra och påverka den offentliga ekonomin eftersom det handlar om en folksjukdom är därmed en stor potentiell målgrupp. 

I en debattartikel i Dagens Nyheter menar de tre forskarna samtidigt att stora besparingar kan göras om människor som drabbas får bättre möjligheter att leva ett friskare och mer självständigt liv under en längre tid. Vad det framför allt handlar om är en kostnadsförskjutning från kommuner till regioner: 

“i dag är regionernas kostnader för demenssjukdomar blygsamma men eftersom kostnadsansvaret för läkemedel ligger på regionerna (om än med statsbidrag) kan det ske en betydande förändring av kostnadsfördelningen. Kommunernas kostnader för till exempel särskilt boende kan minska men regionernas kostnader för läkemedel kan öka med flera miljarder” (DN 13/6).

Enligt den senaste rapporten från Demenscentrum var kommunernas kostnader för demensvården 2019 cirka 66,8 miljarder kronor och regionernas 1,3 miljarder. Utöver det tillkommer ytterligare tiotals miljarder kronor för den informella vård som utförs av anhöriga. Exakt hur mycket svårt att veta. Hur samhället vid behov ska hantera en omfördelning av dessa kostnader är något som man dock måste planera för redan nu. 

De tre demensforskarna föreslår bland annat att samhället utöver de insatser som redan görs inom ramen för Socialstyrelsens nationella strategi för demenssjukdomar, lägger fokus på ytterligare två områden: prevention och sjukdomsmodifierande läkemedels­behandling. Detta vore utmärkt. Eller rättare sagt självklart. 

Möjligheten för de som drabbas av demenssjukdomar att leva ett fungerande liv längre och få fler år tillsammans med sina familjer får inte gå förlorad. Det finns mycket inom den svenska sjukvården som går att ifrågasätta och eventuellt skulle kunna prioriteras bort. Bromsmedicin för Alzheimersjuka - om och när dessa kommer - är inte en sådan sak.