Ledare: Vänsterpartiet har öppnat dörren för extremism

I en tid när radikaliseringen från högerflanken redan ställer till med tillräckligt många problem, tvingas vi bevittna en annan typ av extremism som växer sig allt starkare. Vänsterpartiet har länge försökt profilera sig som ett icke-extremt parti och en demokratisk, socialistisk och progressiv röst i en värld av ökad ojämlikhet. Vackra ord förstås, men Rysslands invasion av Ukraina och Hamas terrordåd i Israel har gjort det omöjligt för partiet att behålla masken på. 

Bortsett från att Vänsterpartiet skadat sitt eget förtroende har man även öppnat dörren och legitimerat ytterligare radikalisering inom vänstern. Det nybildade partiet Solidaritet är ett tydligt exempel på det. 

När det kommer till Vänsterpartiets egen radikalisering var exempelvis partiets dåvarande EU-parlamentariker Malin Björk ensam svensk om att lägga ner sin röst vid fördömandet av Rysslands invasion av Ukraina (Europaportalen 2/3-22), samt om att inte rösta för att förse Ukraina med mer vapen (DI 1/3-22). 

I samband med kriget i Gaza har även en bomb av antisemitism exploderat i vårt land, vilket Vänsterpartiet upprepade gånger haft svårt att förhålla sig till. Det har till och med eskalerat till den grad att Judiska Centralrådet portat Vänsterpartiet från minneshögtider (SVT 18/10). 

Den här typen av instabilitet är ett tydligt exempel på hur utrymme för ytterligare radikalisering inom vänstern kan gro. Genom att inte konsekvent stå upp för grundläggande demokratiska värderingar och internationell solidaritet, har Vänsterpartiet vacklat i sitt motstånd mot auktoritära och extremistiska krafter. Där lämnas ett vakuum för mer radikala röster. 

I det tomrummet har nu ett nytt parti vid namn Solidaritet bildats. Ett parti som grundats av den tidigare V-riksdagsledamoten Jeannette Escanilla och tidigare lokalpolitikern i Linköping, Björn Alling, vilken för övrigt tidigare tyckte att det var fel av partiledningen att fördöma Hamas terrordåd i Israel, och menar att staten Israel bör avskaffas.  

Solidaritets politik befinner sig långt ut på vänsterkanten och företrädarna hävdar att Vänsterpartiet har ”övergett” den röda socialistiska visionen. Partiet är extremt antikapitalistiskt, emot NATO, uppmanar till vilda strejker och motsätter sig en tvåstatslösning i Mellanöstern. Med andra ord: ett parti som egentligen inte har lösningen på ett enda problem utan istället bara bygger sitt namn på ren och skär populism. 

De av oss som trodde att bokstavsvänsterns tid var över tvingas nu bevittna hur dessa doktrinära utbrytningsfånerier återuppstår, legitimerade av Vänsterpartiets agerande. 

En legitimitet som är farlig eftersom den skapar en förskjutning i den politiska diskursen. När ett parti vacklar så tydligt i att stå upp för demokratiska värderingar normaliseras ett politiskt landskap där radikal politik frodas. 

Det finns ingen anledning att tro att partiet Solidaritet kommer att skörda några större framgångar i närtid, men det handlar inte bara om att ett nytt parti har bildats. Det handlar om att ideologiska strömningar inom den så kallade avgrundsvänstern, som på senare år setts som avvikande, nu får ännu en röst och legitim arena. 

Vi lever i en tid som präglas av splittring och radikalisering. En tid då extremism allt oftare legitimeras. Vänsterpartiets svaghet har öppnat dörren för röster hotar vårt demokratiska samtal. Det är viktigt att det liberala samhället inte låter dessa röster stå oemotsagda.