Lag och ordning brukade vara en andra rangens fråga i svensk politik. Då och då seglade rättspolitiken upp i den politiska debatten, ofta i samband med uppmärksammade brott, men lika snabbt försvann den från väljarnas och politikernas radar.

Så var exempelvis fallet sommaren 2004, då rymningar från bland annat Kumlaanstalten fick den politiska debatten att kretsa kring rättspolitiken. Generaldirektören för Kriminalvården avgick och det restes krav på den dåvarande justitieministern Thomas Bodströms (S) avgång. Sedan återgick det politiska livet till det vanliga.

Om man vill förstå Stefan Löfvens oförmåga att tala om gängkriminaliteten i Svt:s Agenda i söndags (17/11) är detta en viktig förklaring.

Partierna, med Moderaterna som möjligt undantag, saknar generellt sett både vana och intresse för lag och ordning. Att frågorna tidigare varit mindre viktiga för väljarna och att den huvudsakliga konflikten handlat om höger mot vänster i ekonomisk politik och fördelningspolitik är förstås det viktigaste skälet: Riktig politik handlar, för de flesta svenska politiker, om ersättningar i socialförsäkringar, arbetsrätt, skattesatser och privata utförare i välfärden. 

Men det ligger också nära till hands att tänka att rättspolitiken, som till sin natur kretsar kring användningen av statens mest repressiva instrument, inte riktigt passat in i den politiska självbilden av Sverige som ett liberalt och progressivt land. 

Den rättspolitiska utgångspunkten för många svenska politiker har därför blivit att problem med brottslighet och otrygghet handlar om dåliga dagar eller veckor i väntan på att den politiska normaliteten ska återkomma. Men när dåliga månader förvandlas till dåliga år står stora delar av det politiska Sverige handfallet. “Vi såg inte detta komma”, för att använda statsministerns ord i Agendaintervjun.

Opinionsundersökningarna visar entydigt hur lag och ordning de senaste tre åren blivit en av de frågor som väljarna ser som allra viktigast. Mycket lite tyder på att det kommer att förändras de kommande åren. Gängkriminalitet och otrygghet, och i grunden problem i utsatta förortsområden, har nått en sådan omfattning att det kommer att krävas flera mandatperioder av målmedvetna polisiära och sociala insatser för att bryta utvecklingen.

I det läget har vi en regering som tillträtt på ett program som gör konkurrensutsättning av arbetsförmedlingen till ett viktigare politikområden än medborgarnas trygghet. (Liberala nyhetsbyrån)

Svend Dahl