Ledare: Vad är det som hör till det offentligas uppgifter?

Sverige har med sina nära 44 procent OECD:s fjärde högsta skattekvot. Nästan halva ekonomin omsätts med andra ord av det offentliga. I uppföljaren “Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för” skriver Johan Gustafsson, slöseriombudsman vid skattebetalarnas förening om, milt sagt, mindre lyckade exempel på hur dessa skattepengar används.

Polismyndigheten spenderade 350 000 kronor på att ett gäng influencers skulle göra 24 inlägg om polisutbildningen på sociala medier. Mitt under brinnande flyktingkris betalade Migrationsverket en PR-byrå fyra miljoner för en ny logga. Loggan visade sig senare vara i princip helt identisk med en tillhörande en amerikansk nazistorganisation, varför den raskt slängdes i papperskorgen. Jönköpings kommun investerade 26 miljoner i en fotbollsarena som aldrig blev byggd. Och 800 miljoner betalar SIDA varje år i bistånd till palestinska civilsamhällesorganisationer som inte drar sig för att finansiera terrordåd.

Hundratals liknande exempel fyller boken. Och visst är det skrattretande, men skrattet fastnar lätt i halsen om man tänker på vilka centrala samhällsfunktioner som fått stå tillbaka för vad som i bästa fall är verkningslöst trams. Sjuksköterskor, beredskapslager till pandemier, ett försvar värt namnet eller kanske ett land vars skattekvot är låg nog att inte skrämma iväg investeringar?

Vi väljer inte att betala skatt, och det som slutligen händer om man vägrar göra det är att polisen griper en och man hamnar bakom lås och bom. Det inskärper vikten av att skatten står i proportion till nyttan som kommer tillbaka på andra sidan. För om det inte gör det minskar viljan att betala skatt, vilket riskerar att skada även offentliga kärnuppgifter, som sjukvård, skola och försvar. Det sambandet har många svenska politiker uppenbarligen inte tagit på allvar.

Det är aldrig lika enkelt att visa respekt för pengar som någon annan har tjänat ihop som att göra det inför de pengar som kommer ifrån eget slit. Det är mänskligt, men kanske just därför något våra politiska institutioner – styrda av människor –  måste förhålla sig till. Statens andel av ekonomin tenderar att öka i samband med utveckling. Ju rikare vi blir desto mer är människor beredda att avvara till andra. Sedan 1950-talet har den svenska skattekvoten fördubblats, vilket också är i linje med den internationella trenden.

Men med höga skatter ökar även risken att skattemedel försvinner iväg till extravaganta PR-tjänster och skrytbyggen. En angelägen uppgift för den politiker som vill ge svar på hur välfärden ska säkras i en tid av demografiska problem och ökade krav på offentliga utgifter är därför att klart börja avgränsa och definiera vad som faktiskt tillhör det offentligas uppgifter, och vad som kan lämnas därhän. Det är Johan Gustafssons bok en välkommen upplysning om. (Liberala nyhetsbyrån)

Pontus Almquist