Häromdagen kunde den som lyssnade på Sveriges Radios lokala sändningar höra om att Norrköping med hjälp av flygplan planerar att skanna av stadens topografi. Laser används för att mäta avstånd mellan flygplanet och objekt på marken. Med hjälp av resultatet kan olika tredimensionella modeller sedan skapas.
Det här arbetssättet används på många olika platser, däribland de västra delarna av Östergötland. Motala kommun var exempelvis tidig på bollen. Tack vare den data som ges av mätningarna kan olika typer av konkreta visualiseringar göras. På ett lättförståeligt sätt kan det visas hur nuet ser ut och hur framtiden skulle kunna se ut, exempelvis utifrån planerade nya byggnader.
I viktiga centrala processer som övergripande samhällsplanering kan digitala kartor och information i form av laserdata bidra. Illustrationer i olika översiktsplaner kan bli mer begripliga. Likaså är det användbart i underlag inför projektering, upphandlingar och liknande. Det kan i slutändan både ge ett bättre slutresultat och minskade kostnader. Konkret nytta.
Laserdatan är ett exempel på all den data som ligger där ute och skvalpar på olika ställen i samhället. Den är förvisso intressant i sig, men data av det här slaget blir mycket mer kraftfull när den kombineras med annan typ av data i en samlad GIS-plattform. Trafikflöden, ledningsnät, mänskliga beteenden och mycket annat går att kombinera.
För att försöka navigera i denna komplexa värld av data har Motala kommun klokt nog en GIS-strategi sedan ett antal år tillbaka. Under sommaren är en uppdaterad version av denna strategi ute på remiss hos olika nämnder för tyckande. I höst förväntas kommunstyrelsen sedan fatta beslut om den nya versionen.
Den uppdaterade strategin är trots det potentiellt krångliga ämnet relativt begriplig. En viktig förändring är att strukturen i kommunens organisation blir mer rakt på sak. I stället för att som tidigare hänvisa till en styrgrupp som inte har funnits används i stället en verklig GIS-grupp, i kombination med att en annan grupp av personer som berörs blir rådgivande.
Därtill är den nya delen om prioriteringar inom GIS-området bra, eftersom den sätter medborgarnas nytta i centrum. Det kan annars bli så att ett systems existens får ett egenvärde i sig, men här försöker man åtminstone att leda in verksamheten på rätt spår.
Även om det finns en del finslipning kvar att göra, exempelvis kring en förvirring om mål och visioner, är uppdateringen av GIS-strategin ett steg i fortsatt rätt riktning.