Nästan hälften av kränkningarna som anmäldes i Motala kommun under 2024 inträffade i utemiljöer.
Kränkningar är inga lätta saker att hantera, oavsett sammanhang. Det finns dessutom olika ytterligheter att ta hänsyn till. Ibland handlar det om att människor blir upprörda över bagateller och är ”lättkränkta”. Ibland handlar ordet om att människor utsätts för fruktansvärda övergrepp. Kränkningar som företeelse måste tas på stort allvar.
Bildningsnämnden i Motala kommun har på sitt februarimöte ett ärende om kränkningar på dagordningen, i form av information om kränkningsanmälningar under 2024. Totalt handlar det om knappt tusen anmälningar inom nämndens olika områden, från förskola till gymnasium.
Skollagen definierar en kränkning som ”ett uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen kränker ett barns eller en elevs värdighet”. Det är alltså en tolkningsfråga vad som är en kränkning eller inte – och hanteringen kan bli därefter.
Är det en kränkning att ett förskolebarn som leker i sandlådan får sand kastad på sig av ett annat barn? Några av er läsare tänker instinktivt nej, andra säger att ”det beror på” och en tredje grupp tycker att det absolut är en kränkning. Det finns dock inget givet svar, för det beror till väldigt stor del på hur den som utsätts för handlingen upplever det. Denne måste ha tolkningsföreträde.
I snitt innebär statistiken som redovisas för Motala att det görs knappt tre anmälningar i snitt per kalenderdag i bildningsnämndens verksamhet. Är det mycket eller lite? Är det bra eller dåligt?
Det finns inget tydligt svar på dessa frågor, eftersom det beror väldigt mycket på hur många kränkningar som verkligen inträffar och hur pass benägna personal och elever är att anmäla det som faktiskt inträffar.
Utan något djupare resonemang konstateras det i underlaget att ”det finns ett aktivt arbete ute i våra verksamheter för att utreda och åtgärda misstänkta fall av kränkande behandling”. Det hade varit relevant att få mer belägg för påståendet, för det är utifrån den rena statistiken långt ifrån självklart att så är fallet. Antal anmälningar är inget mått på hur utredningar och åtgärder fungerar.
Det konstateras också att ”vissa förskolor och skolor har fler anmälningar än andra”, med ett kort resonemang kring att det kan vara bra eller dåligt utifrån olika perspektiv. Därefter stannar dock resonemanget, vilket gör att läsaren – och de ansvariga politikerna i nämnden – lämnas med flera frågetecken.
Speglar siffrorna verkligheten? Hur har de förändrats sedan 2023? Vad beror förändringen i så fall på? Hur är Motalas statistik i jämförelse med andra kommuner? Hur står det till med likvärdigheten mellan olika förskolor och skolor?
Detta är frågor som politikerna i nämnden borde ställa – och kunna få svar på.