Sprängdåd och rån har blivit vardag i Sverige. Under 2019 ägde 257 sprängningar rum, vilket kan jämföras med 2018 då det “bara” handlade om drygt 160 (SVT 21/1). Också förekomsten av personrån ökar – inte minst är det barn som drabbas. Under fjolåret gjordes 31 procent fler anmälningar om rån mot minderåriga (SVT 16/1). 

Och knappt hade 2020 hunnit inledas innan rapportering om nya bombdåd tog vid. Samtidigt tycks politikerna stå mer eller mindre handfallna inför dagens exceptionella situation. Men normaliseringen av otrygghet runtom i landet är inget ofrånkomligt naturtillstånd. Att vända utvecklingen borde vara regeringens främsta prioritering.

Den 13 januari inträffade på Östermalm det bombdåd som kom att beskrivas som “en av de kraftigaste i Stockholmsområdet” av polisen (SVT 16/1). I dagarna var det dags igen. Natten till tisdagen skedde två sprängningar i Husby respektive Kista, i nordvästra Stockholm. “Vi vaknade av den första explosionen och sedan exploderade det rejält här utanför”, berättade ett vittne för Aftonbladet (21/1). 

Om man inte kände till kontexten skulle det ligga nära till hands att anta att beskrivningen gällde ett land där krig utspelar sig. Ändå sker det här. Det är svårt att inte se statsminister Stefan Löfvens (S) uttalande “vi såg det inte komma” i Agenda i höstas som talande för politikens oförmåga att ta problemen kopplade till otrygghet på tillräckligt stort allvar i tid.

Politikerna vaknade alltför sent. När otryggheten förra året – med rätta – kom upp på den politiska dagordningen var det med bakgrund av en rad särskilt extrema händelser. En kvinna sköts i slutet av sommaren till döds på öppen gata i Malmö. I juni samma år inträffade en explosion i Linköping som var så kraftfull att den av Polismyndighetens kriminolog och analytiker Sven Granath beskrevs som “avvikande” från det hittills kända mönstret (SvD 11/6-19). 

Sådana händelser är extremt allvarliga. Utvecklingen mot allt grövre våld är dock inte ny, utan har pågått under tio års tid. Ändå ger dagens politiker intryck av att vara ovana, för att inte säga obekväma, inför läget vi befinner oss i. 

Varken statsministern eller justitieministern ger uttryck för något särskilt allvar eller brådska. Men hade det till exempel varit för mycket begärt att januaripartierna lägger exempelvis satsningar på ledighetsreformer åt sidan för att ge tryggheten i landet det fulla fokus den faktiskt förtjänar? (Liberala nyhetsbyrån)

Max Eskilsson