Ledare: Tiden har sprungit förbi kommunaliserade välfärdsstaten

Trots att rätten till personlig assistans är en av de senaste årtiondenas viktigaste frihetsreformer, för såväl funktionsnedsatta som för deras familjer är systemet ständigt under lupp. Det på goda grunder. Kommunernas administration är dyr, fusket med assistansersättningar kostar staten flera miljarder årligen, lagen tillämpas olika generöst beroende på var i landet man bor och den assistansberättigade tvingas ofta utstå dubbla utredningar.

Det finns ett sätt på vilket alla dessa problem kan åtgärdas eller i vart fall mildras: att huvudmannaskapet för administrationen övergår till staten helt och hållet istället för att delas mellan kommun och stat. Det förslaget lade regeringens utredare Lars Lööw fram i sitt slutbetänkande som överlämnades till regeringen den 1:a mars.

Genom de primära beslutsinstanserna för den personliga assistansen blir en istället för 290 till antalet kan betydande stordriftsfördelar vinnas. Vi kan mer effektivt samla expertis till en och samma organ och därmed göra tillämpningen mer rättssäker och enhetlig. Skattebetalarna slipper stora delar av dagens administrationskostnader. Utbetalningarna kan också granskas i ett och samma sammanhang, vilket underlättar bekämpningen av fusk och assistansbedrägerier. Dessutom slipper assistanstagaren gå igenom vad som praktiskt taget är flera parallella och inte sällan integritetskänsliga utredningar för att få stödet.

Egentligen finns det inte mycket som talar för att det nuvarande, i huvudsak kommunaliserade systemet, bör behållas. Tiden har sprungit ifrån idén om vikten av den decentraliserade välfärdsstaten. Förr behövdes ett socialkontor i kommunen för att hantera denna typ av ärenden, idag kan det skötas lika bra genom kontakt över nätet. För assistanstagaren spelar det ingen roll om handläggaren sitter i Ystad eller Haparanda. Det som förr representerade statens lokala närvaro har mer kommit att bli symbol för orättvisa när kommunerna inte förmår att upprätthålla enhetlighet i rättstillämpningen.

Förhoppningsvis blir förstatligandet av den personliga assistansen en lyckad “testballong” som banar väg för att fler välfärdstjänster förstatligas och administreras centralt. Fördelarna överlappar förstås andra områden och är alldeles för väsentliga för att ignoreras.