Efter över ett år med pandemin ständigt närvarande börjar tröttheten att breda ut sig allt mer bland rikets invånare. Det är förståeligt utifrån den ökande psykiska ohälsan, den ökande andelen våld i hemmet, den ökade arbetslösheten, den allmänna frustrationen över begränsningarna och mer därtill.
Barn och ungdomars fysiska aktivitet under idrottens paraply är viktig för hälsan. Restriktionerna under det senaste året har fått en påtaglig andel barn och ungdomar att sluta med sitt idrottande, vilket kommer att bli ett problem på sikt. Att röra på sig fysiskt, att ägna sig åt träning och att få det sociala behovet tillfredsställt är viktigt för både kropp och själ. Det påverkar även andra saker i livet, som exempelvis de viktiga resultaten i skolan.
Folkhälsomyndigheten har nyligen släppt på restriktionerna kring att tävla och spela utomhusmatcher för barn och ungdomar. Frågan är dock om just den biten är så pass viktig i sammanhanget. Visst finns det individer som verkligen drivs av tävlingsmomentet och behöver det för att orka ägna sig åt sin idrott över tid. Den stora massan har dock inte det behovet, åtminstone inte i yngre åldrar. Där är det i stället det sociala sammanhanget med kompisarna och att få ägna sig åt sin idrott som är centralt. Att få träna tillsammans.
Vi befinner oss för tillfället i den tredje vågen av pandemin med personlig lockdown. Smittspridningen i Sverige och Östergötland är just nu väldigt hög och sjukvården är mycket ansträngd. Intensivvårdsavdelningarna i Region Östergötland är så pass belastade att vi under de senaste veckorna har fått skicka patienter till andra regioner. Det är både olyckligt och direkt riskabelt för dem som flyttas.
Därför är det svårt att förstå att FHM lättar på restriktionerna kring idrotten i just det här läget. Är verkligen tävlingsmomentet för barn och ungdomar så viktigt att vi som samhälle är berett att i ett redan mycket ansträngt läge öka smittorisken ännu mer? Låt vara att ökningen är marginell, men frågan kvarstår. Principiellt sett, är det dessa signaler som vi ska sända till varandra?
Jag har stor respekt för barn, ungdomar och alla fantastiska tränare och ledare inom olika idrotter som är glada över beskedet att matcher och tävlingar tillåts. Faktum kvarstår ändå att det inte är rätt läge att minska på restriktionerna, snarare tvärtom. Skönt nog har många förbund och föreningar lokalt agerat utifrån detta och tar ett stort ansvar.
Tävlingsmoment i all ära, men människoliv är viktigare.