I veckan klassade WHO coronaviruset som en pandemi, vilket i praktiken innebär att den är global och omöjlig att stoppa eftersom ingen är immun och vaccin saknas.
Åtgärder vidtas nu överallt och i rasande fart. I USA har presidenten beordrat inresestopp från Europa, Italien har bommat igen alla butiker och barer och i Danmark stängdes samtliga skolor på måndag och universiteten redan under fredagen.
I Sverige slopas samtidigt karensdagen på statens bekostnad, företag får rätt att skjuta upp betalning av skatt och arbetsgivaravgifter och korttidsarbete införs redan i maj. Vården får tillskott och folksamlingar på mer än 500 personer har förbjudits.
Det kommer inte att räcka. Danmark har visserligen fler fall per capita, men Sverige är redan världens elfte mest drabbade land och smittan sprider sig snabbt och oförutsägbart. Kraftigare mobilisering är nödvändig om de direkta effekterna ska begränsas och den kommande ekonomiska chocken dämpas.
Akut handlar det om att platta till spridningskurvan, alltså se till att viruset sprids långsammare över längre tid. Runt 70 procent kommer uppskattningsvis att drabbas, men för vården och de värst utsatta är det bra om alla inte insjuknar samtidigt.
Förr eller senare planar smittan ut (svininfluensan cirkulerar till exempel fortfarande som vanlig influensa). Ju förr desto bättre. Håll avstånd, jobba hemifrån, tvätta händerna, sänk gränsen för offentliga folksamlingar ytterligare och stäng skolor.
Fördröjd spridning är också bra ur ekonomisk synpunkt, eftersom den självförstärkande oron sjunker och de verkligt brutala krisåtgärderna förhoppningsvis uteblir. Att vidta ekonomiskt smärtsamma åtgärder i förebyggande syfte är bättre än att vidta smärtsammare åtgärder för att allt gått redan gått käpprätt. Hellre Danmark än Italien.
Särskilt som de internationella ekonomiska effekterna lär bli mycket kännbara och stora finanspolitiska stimulanser förmodligen kommer att bli nödvändiga. Regeringen bör inte snåla och framför allt inte vänta för länge. Stora underskott är inga problem.
I bästa fall kulminerar epidemin till hösten, men det kan ta betydligt längre och vaccin går inte att räkna med förrän tidigast om ett år. En historisk prövning väntar och läxor bör dras från Asien. Inte Kina, vars strategi mest gått ut på att mörka effekterna i smittans inledande skede, svetsa igen civilas dörrar och misshandla folk utan ansiktsmask.
Singapore, Sydkorea och Hongkong är bättre modeller. De har i princip tillämpat samma enkla och breda försiktighetsåtgärder som nu börjar vidtas här hemma, men snabbare och mer omfattande, samt underlättade av rak och ständig kommunikation från myndigheter. Asiaterna lever närmare sin historia och har framför allt lärt av sarsviruset 2003.
Sverige är tvärtom privilegieskadat. Trots flyktingkrisen 2015, finanskriser och ryska stridsspetsar i Östersjön tänker vi helst att saker inte händer här. När de gör det svarar vi med att gå i spinn. Tendensen är inte nödvändigtvis svensk, men ligger i tiden.
I Italien, där läget är som värst, beklagar sig gamlingarna mindre över smittan, och mer över att paniken är större än under andra världskriget. De har en existentiell poäng, men mest en praktisk. (Liberala nyhetsbyrån)
Arvid Åhlund