Ledare: Sverige ska vara en fristad för hbtq-personer

De kommer att döda mig, säger en kvinna som fått avslag på sin asylansökan till Sveriges Radio (18/7). Migrationsverket bedömer att hon inte kunnat bevisa sin homosexualitet, och hennes advokat menar att det verkat som att myndigheten med sina frågor sökte efter vissa specifika ord och erfarenheter som bekräftelse.

En kommunikatör och utbildare på Migrationsverket nekar att så skulle vara fallet, utan hänvisar till det rimliga i att be sökande att styrka sin berättelse. Fallet följer dock ett väldokumenterat mönster i asylutredningar som rör hbtq-personer vilka söker skydd i Sverige.

2020 visade en rättsutredning från RFSL på att många bedömningar är osäkra och strider mot rådande lagstiftning. Det leder till att Sverige utvisar hbtq-personer till länder där de riskerar att utsättas för våld, förföljelse och i värsta fall mördas.

Beslut att neka asyl kan dels motiveras med att riskerna i ursprungslandet – på skakig grund – inte bedöms vara tillräckligt stora. Ett exempel är ett avslag där myndighetsskyddet för hbtq-personer bedömdes vara tillräckligt i Turkiet – trots att asylsökanden misshandlats av polis i samband Prideparader. Rättigheter på papper betyder inte att ett land är säkert. Att polisen i flera länder i strid med sina lagstadgade skyldigheter underlåter att handla är väldokumenterat. I ett ofattbart sorgligt fall nekades en minderårig pojke från Armenien med familj asyl, det systematiska våld han utsattes för av omgivningen som kulminerade i en gruppvåldtäkt som försatte honom i koma bedömdes vara "kriminella handlingar utförda av enskilda individer och tjänstemän" och inte tillräckligt för att utgöra förföljelse. 

Dels kan Migrationsverket göra bedömningen att den sökande inte gör sin läggning tillräckligt trovärdig, även det ofta på snårig grund. RFSL visade i sin rapport att det förekommer stereotypa och snäva föreställningar om upplevelsen som homosexuell eller trans, och att höga krav ställs på att den sökande har en förmåga och ett omfattande västerländskt vokabulär för att beskriva sin identitet. Kraven tycks dessutom högre ju större stigmat är i hemlandet – trots att det vore rimligt att anta att omfattande tabun skulle göra det svårare att hitta eller ens känna till rätt ord. Saker som bedömdes styrka en berättelse i ett fall kunde i andra fall anses sänka trovärdigheten, vilket både innebär en form av dubbelbestraffning och är ett tydligt tecken på bristande rättssäkerhet.

En så pass arbiträr handläggningsprocess är oacceptabel, och gör att Sverige misslyckas med att vara den fristad för hbtq-personer i nöd det borde vara.