Idag skulle knappast alkoholservering, striptease och att flippa burgare anses vara saker som staten ska ägna sig åt – annat var det i det forna DDR-Sverige.
På statstelevisionens playtjänst kan man just nu se dokumentären Clock - Socialist Burgers Inc. som skildrar en annan tid och ett annat Sverige. Ett där staten ansågs kunna allt, och drev ett stort antal bolag. Däribland restaurangbolaget Sara, som under motbokstiden var dit många gick för att få sig två vita och en brun – de två glasen snaps och ett glaset konjak som tilläts, serverade tillsammans med en obligatorisk maträtt, som ofta inte åts upp utan skickades tillbaka till köket.
Statliga McDonalds-konkurrenten (för att inte säga rip-offen) Clock serverade burgare med namn som Big Clock – en burgare med två köttpuckar i – och andra med ingredienser som konserverade ananasskivor. Burkfrukt var, framgår i dokumentären, en lyx i Folkhemmet. Clockumentären skildrar ett flertal sådana absurditeter, men allra främst hur det även i tredje vägens Sverige var många som drömde om USA. Även de proggigaste proggarna var främst upptagna av Amerika. Hat eller kärlek, det riktades oavsett mot samma mål på andra sidan Atlanten.
För äldre tittare lär det väcka minnen. Hos yngre lär det väcka förundran. Dagens unga vuxna, födda och uppvuxna efter att Clock gick i graven år 1999, mötte ett helt annat Sverige. Från motbok till statlig striptease, till Clock och intervjuer med 70-talets unga som konstaterar att det inte går att köpa jeans på Domus. Vad är Domus, frågar sig den som är född med behörigt avstånd från murens fall.
Även burgarna har förändrats, det handlar inte längre bara om McDonalds och gatukök. Dagens unga är uppvuxna under hipsterburgarens tidevarv, där karamelliserad lök och tryffelmajonäs är lika självklara tillbehör som ketchup.
Nu pratas det om en burgardöd, och i Svenska Dagbladet (26/2) skriver Christian Daun långt om hur han förätit sig på delikatessen, och inte verkar vara ensam. Om det funnits en period då nya brioche-doftande ställen öppnat i vart och vartannat gathörn, till och med i padelhallar, så är den definitivt över. Bland de nya kedjorna som bildats – för det handlar ju inte bara om de klassiska snabbmatsställena längre – stänger restauranger, snarare än expanderar. Har vi nått peak-burgare? Kanske. Ingen trend lever för evigt. Amerikanska kedjan Five Guys lansering till snordyra priser känns inte helt vältajmad.
Men samma princip råder nu som när Clock gick under, på en fungerande marknad går ett företag dit få kunder söker sig i konkurs. Samtidigt är det samma marknad som möjliggjorde att nya hipsterställen smällde upp, under perioden då aptiten på hipsterburgare tycktes omättlig. Det är det fina i kråksången.
Det borde dessutom mildra den nostalgi som vissa känner för tiden då stora starka staten kunde allt. Burgarna som den statliga kedjan sålde stod sig inte i konkurrensen. När idén var att stora statliga koncerner skulle pyssla med allt, däribland snabbmat, ledde det till att de blev bra på ingenting. Det är idag roligt att minnas, men det är för väl att Clocks tidevarv är över.
Svenska staten kopierade McDonalds
Det är lätt att fascineras av DDR-Sverige, men tiden då staten skulle flippa burgare är inget att längta tillbaka till.
Varifrån statliga burgarkedjan Clock fick inspiration till sin burgare "Big Clock" är inte svårt att lista ut.
Foto: Larsen, Håkon Mosvold
Detta är en ledare. MVT:s ledarsida är oberoende liberal.