Väljer gemene man något annat än att vara öppen för andra och deras livsval kommer samhället att präglas av mer och hårdare motsättningar.
Att räcka ut handen för att hälsa på en from muslimsk man och mötas av en hand tryckt mot hans bröst. Att besöka en ortodox synagoga och mötas av huvudskakningar av männen i bönerummet när man öppnar dörren till det. För att man är kvinna. Bemötandet skaver, trots att man i situationen finner sig i deras regler.
Att behöva pudra näsan och söka upp en toalett och gå in på damernas. Dessa åtskilda rum bekommer inte någon. Vad är kränkande och vad upplever vi som helt naturligt?
Ett lackmustest brukar vara att man får göra som man själv önskar – så länge det inte skadar någon annan. Att inte ta en utsträckt hand kan leda till att en annan människa känner sig kränkt. Det kan uppenbarligen en tecknad rondellhund också göra.
Konstnären Lars Vilks lever idag med ett skarpt dödshot för att han enligt islamister kränkt profeten Muhammed. Han har hemligt boende och livvakter dygnet runt. Fatwan är i sanning oacceptabel och de frihetsinskränkningar som Vilks har borde röna större uppmärksamhet och uppbackning. Rätten att häda, ifrågasätta och kritisera idéer är en grundval i ett öppet och sekulärt samhälle som det svenska.
I Sverige är kyrkan skild från staten och inga partier härleder sin politik från religiösa trossatser. Män och kvinnor är varandras jämlikar i alla offentliga sammanhang. Yttrandefriheten är långtgående och grundlagsskyddad.
I ett pluralistiskt samhälle måste vi tåla stora kulturella olikheter. Men det behöver inte betyda att man accepterar alla traditioner eller beteenden. Kvinnlig könsstympning, barnäktenskap och aga är några exempel. Dem har riksdagen valt att kriminalisera.
Det finns andra saker som är svårare att finna ett solklart förhållningssätt till, såsom sättet att hälsa eller könsuppdelade religiösa lokaler. Man kan hävda att man ska ta seden dit man kommer, men det är fel att acceptera när grundläggande mänskliga rättigheter kränks – oavsett var det sker. Att inte bära sjal i Iran, som i det uppmärksammade fallet med handelsminister Ann Linde, kan vara rätt för att markera att män och kvinnor är lika mycket värda – överallt.
Och hur ska vi ställa oss till att flickor i Sverige bär sjal på huvudet vid sju års ålder? Vem ska bestämma hur barn ska klä sig? Föräldrarna? Skolan? De själva? Sjalen eller heltäckande badkläder skadar ingen per se men kan vara en symbol för kvinnoförtryck – eller att män annars inte kan bärga sig.
Att välja att vara så tolerant som möjligt för allt som är nytt, främmande eller konstigt måste vara en ledstjärna i alla sammanhang. Men vi kan aldrig vara toleranta mot det intoleranta eller det som inskränker medmänniskors frihet. Det gäller särskilt omyndiga barn.
Att ta i hand eller inte. Det är frågan. En sak är dock säker. Sverige är – och förblir – pluralistiskt. Vackert så. (Liberala nyhetsbyrån)