1 500 människor tar sitt liv i Sverige varje år. Det är fyra personer om dagen – sex gånger fler än antalet som dör i trafiken. Men som företrädare för fyra organisationer som arbetar med att förebygga självmord skriver på SvD Debatt (26/1) syns detta överhuvudtaget inte i resursprioriteringen. Varje år satsas miljarder på mitträcken, fartkameror och ombyggda korsningar, medan de som arbetar med självmordsprevention 2017 fick ansöka om stöd från en pott på 15 miljoner.
Sedan 2008 har Sverige en nollvision för självmord. Det finns dock inte mycket som tyder på att denna vision är mer än en papperslapp i regeringskansliet. Några konkreta åtgärder har det inte lett till. Både föreningen Minds självmordslinje och stödlinjen Jourhavande medmänniska har svårt att svara på alla samtal. Även om bemanningen är ideell är det resursbrist som ligger till grund för detta.
Att öka statsbidragen som dessa organisationer har möjlighet att söka vore en enkel första åtgärd. 100 miljoner är kaffepengar i statsbudgeten, men skulle åtminstone kunna täcka de akuta behoven inom civilsamhällets insatser.
Vårdköerna till både psykiatrin och barn- och ungdomsspsykiatrin, BUP, ringlar också långa. En av regeringens första åtgärder 2015 var att avskaffa kömiljarden – i princip det enda som gjort skillnad för att korta köerna de senaste åren.
Skillnaderna i landet är dock stora. I Jönköping tog varje helårsanställd inom BUP emot nästan dubbelt så många patientbesök som i Västerbotten – 380 jämfört med 208.
Landstingens styrning påverkar alltså i stor utsträckning. Men även om ansvaret för vården faller på landstingen finns viktiga uppgifter för staten. I fallet med BUP vore exempelvis nationella riktlinjer för hur vården ska bedrivas välkommet, för att öka produktiviteten. En sådan åtgärd skulle inte kosta mycket, men skulle åtminstone visa att regeringen har något slags engagemang i frågan.
Något sådant syns tyvärr inte till. De fyra självmordsförebyggande organisationerna berättar i sin debattartikel att socialminister Annika Strandhäll (S) inte anser sig ha tid för ett möte. Det är bara ytterligare ett exempel på hur lågt prioriterad frågan är i den svenska politiken. (Liberala nyhetsbyrån)