På måndagsmorgonen (29/10) meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att hon avgår som partiledare.
Beslutet kan betraktas som en konsekvens av två stora valförluster på kort tid, och en långsiktig, negativ trend. För två veckor sedan gjorde systerpartiet CSU ett katastrofval i delstatsvalet i Bayern. I söndags (28/10) kom nästa bakslag, när delstaten Hessen gick till val. Även där åkte kristdemokraterna på en storsmäll.
CDU är i kris. Det är även det socialdemokratiska partiet SPD, som också backade kraftigt i valen i Bayern och Hessen. Samma tendens finns på nationell nivå.
Tyskland värdesätter stabilitet och ordning och reda. Fjolårets förbundsdagsval resulterade i långdragna förhandlingar mellan CDU och SPD. Till slut kom man dock överens om att fortsätta regera ihop, vilket partierna gjort under majoriteten av Merkels dagar som förbundskansler. Men väljarna sviker.
Drygt 80 mil norr om Berlin pågår en annan kris: den svenska regeringsbildningen. Ungefär samtidigt som nyheten om Merkels avgång briserade höll Stefan Löfven (S) presskonferens i riksdagen. Det sonderingsuppdrag han fått av talmannen har misslyckats.
Det låsta läget har lett till att en del börjar fundera över en regering med S och M. En sådan regering skulle isolera Sverigedemokraterna, och landet skulle kunna få en handlingskraftig regering, lyder resonemangen.
På måndagseftermiddagen meddelade talmannen att han nu går vidare med gruppsamtal med partiledarna. Det första alternativet är en “samlingsregering” med alla partier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.
En sådan regering skulle spreta rejält rent politiskt. Risken med en samlingsregering av något slag är också att S och M skulle gå samma öde till mötes som sina tyska partikollegor. Tyska kristdemokrater och socialdemokrater har visat att det inte går att hålla ytterkantsrörelser borta genom att bilda sådana koalitioner. Väljarna kanske inte alls ser det som att de stora politiska partierna tar ansvar, utan i stället misstänker att partierna försöker finta bort svåra problem.
Både Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) har avvisat en samarbetsregering mellan deras respektive partier. Den hållningen bör de hålla fast vid. En mittenregering av detta slag skulle inte innebära att de stabila regeringspartierna stärks. Snarare skulle det vara ett tecken på att att de “ger upp” och på sikt riskerar att tappa ännu mer väljarstöd åt radikala partier på ytterkanterna. (Liberala nyhetsbyrån)