Ledare: Statlig bopolitik för fattiga

Byggkostnaderna har ökat stadigt under de senaste decennierna. Det byggs som aldrig förr, men det byggs dyrt. Värst är det i storstäderna. En familj som vill bo i en nybyggd hyresrätt i Stockholm kan behöva betala över 20 000 kronor i månaden. Men även på andra håll i landet ökar boendekostnaderna för den som vill bo i en ny hyresrätt. Mellan 2014 och 2015 blev hyran för nyproducerade lägenheter i snitt 6,3 procent dyrare, enligt SCB.

Alla har inte råd att äga sin bostad. Därför behövs fler hyresrätter, lyder ett vanligt argument. Detta är också regeringens ambition och anledningen till att man subventionerar byggindustrin. Men de nyproducerade hyresrätterna kommer ändå att vara så dyra att många grupper inte har råd att bo där.

En nyckelterm i det svenska välfärdsbygget är ordet ”generell”. Socialpolitiken är utformad efter principen att det ska vara lika för alla. Alla familjer får barnbidrag. Socialförsäkringssystemen är generella. Detta jämlikhetsideal präglar också bostadspolitiken. Så kallad social housing, bostäder som specifikt riktar sig mot svaga grupper, anses ofta stigmatiserande. I Sverige ska alla ha rätt att bo på lika villkor, brukar det låta. Att bygga lägenheter utan vinstsyfte med kraftigt subventionerade hyror går rakt emot idén om att bygga ”bostäder för alla”.

Men svensk bostadsmarknad präglas inte av jämlikhet. Snarare av kaos, köer och svarta kontrakt. Att det trots allt byggs mycket spelar inte så stor roll om de grupper som är i störst behov av en bostad inte har råd att bo i de nybyggda lägenheterna.

Det är uppenbart att Sverige behöver en ny typ av social bostadspolitik som riktar sig specifikt till resurssvaga grupper. Främst handlar det om nyanlända invandrare som i dag bor trångt hos släktingar och bekanta. För att råda bot på krävs ett radikalt nytänkande, menar Boverket, som i en rapport från 2015 argumenterar för att socialbostäder är en nödvändighet.

Social housing förknippas ofta med nedgångna bostäder i Storbritanniens förorter. Men så behöver det inte vara. Det finns inget som säger att bostadsbyggande som riktar sig till låginkomsttagare per automatik måste vara fult eller skapa en känsla av utsatthet.

I Frihamnen i Göteborg har kommunen initierat ett projekt där en del av de nybyggda bostäderna garanterat har en mycket låg hyra under minst 15 år. Projektet har fått kritik för att vara stigmatiserande. Men är det inte bättre att bo i en egen lägenhet med kraftigt subventionerad hyra än att sova på soffan hos en släkting?

Om projektet visar sig vara lyckat finns all anledning för politiker på nationell nivå att ta efter. Nästan alla andra europeiska länder tillämpar någon form av social housing. Att subventionera boendet för personer med låga inkomster kan sticka i ögonen, men i förlängningen tjänar alla på en politik som motverkar social misär. (Liberala nyhetsbyrån)