När riksdagen samlades tidigare i veckan kunde man höra riksdagsledamöter från de fyra allianspartierna tala om hur de är mer överens om sakfrågorna än de någonsin varit tidigare. Det är en styrka som ger Alliansen möjlighet att vara mittpunkten i svensk politik under de kommande mandatperioderna.
Den insikten bör de fyra borgerliga partiledarna ta fasta på när talmansrundorna för att utse en regeringsbildare nu inletts. Oenigheten som finns kring hur man ska se på majoritetsförhållandena i riksdagen måste samtidigt läggas åt sidan. Det vore djupt olyckligt för svensk borgerlighet om de låsningar som hittills präglat synen på Sverigedemokraterna tilläts komma i vägen för möjligheterna att förverkliga allianspartiernas liberala reformagenda.
Det viktiga för riksdagens liberaler måste i detta läge vara möjligheterna att på lång och kort sikt genomföra så mycket liberal politik som möjligt. Det innebär att liberaler inom ramen för allianssamarbetet, som ger liberalismen en parlamentarisk tyngd den på egen hand saknar, bör undersöka och vara öppen för alla de möjligheter som riksdagen erbjuder.
Det kan i vissa frågor innebära överenskommelser med Socialdemokraterna.
Både M-ledaren Ulf Kristersson och C-ledaren Annie Lööf har exempelvis pekat på migrationspolitiken som ett sådant område. Miljöpartiet kan både vad gäller företagande – där det finns en historisk samsyn mellan Alliansen och de gröna – och klimatomställning vara en naturlig partner för en borgerlig regering. För övrigt skulle ett budgetsamarbete mellan Alliansen och MP ha fördelen att det är osannolikt att S, V och SD gör gemensam sak i en budgetomröstning. Men det finns heller ingen anledning att slå igen dörren mot Vänsterpartiet. Visar Jonas Sjöstedt exempelvis intresse för att sänka skatten för de med lägst inkomst eller stärka skolbibliotekens ställning bör en liberalt sinnad regering givetvis lyssna.
På motsvarande sätt bör det finnas en öppenhet inför möjligheterna att söka stöd hos SD. Den riksdagsmajoritet som i veckan valt Andreas Norlén (M) till talman och röstat bort Stefan Löfven från statsministerposten är samma riksdagsmajoritet som den gångna mandatperioden stoppat vinstförbud i välfärden, hindrat regeringen från att lägga fram förslag om höjda skatter och som röstade för en alliansbudget efter valet 2014.
Det finns kort sagt en betydande samsyn i den ekonomiska politiken mellan allianspartierna och SD.
Det innebär inte att SD är ett borgerligt, eller liberalt, parti. Men det vore tjänstefel av liberala politiker att inte försöka ta vara på alla möjligheter att genomföra liberal politik som det parlamentariska läget erbjuder.
Förstahandsalternativet för riksdagens liberaler bör därför vara en alliansregering som söker stöd för sin politik hos riksdagens alla partier. Visar det sig, efter valrörelsens uppskruvade tonläge, omöjligt bör Centerpartiet och Liberalerna stödja en M-ledd regering som ser allianssamarbetet som grunden för sin politik. (Liberala nyhetsbyrån)