I väldigt många fall mal demokratins kvarnar långsamt. Utredningar, remisser, återremisser, förslag och motförslag, överklaganden och omtag är vardagsmat för en svensk politiker. Ibland dyker dock motsatsen upp och i Motala har just ett sådant ovanligt fall orsakat en hel del rabalder under de senaste dagarna.
Bakgrunden till turbulensen är välkänd. Det finns för få behöriga lärare i Sverige, vilket har trissat igång en lönespiral som gör att den lärare som är villig att flytta på sig har möjlighet att ta ett avsevärt kliv uppåt i lönetrappan. Utifrån individen är det inget konstigt, men utifrån ett kommunalt perspektiv är det ett stort problem att grannar bjuder över varandra och ekonomin på flera sätt blir underlig.
Motala är en av de kommuner som har tappat en avsevärd mängd lärare till andra kommuner och aktörer i regionen. Bland annat har Linköping och Mjölby satsat generellt på lönelyft på lärare, samtidigt som andra mindre aktörer tack vare bland annat ännu högre löner har kunnat locka till sig personal. Lägg därtill statliga medel för karriärstjänster, som har gett nya möjligheter.
Som främste ansvarig för bildningsnämnden som hanterar dessa frågor kan inte Motalapolitikern Nicklas Rudberg (S) sitta lugnt i en båt som håller på att splittras åt alla håll. Han såg sig i en aktuell situation tvungen att utnyttja en möjlighet i det politiska systemet som tillåter en ordförande att vid särskilt brådskande ärenden fatta beslut utan ett nämndsammanträde.
På ett bräde avsattes 2,5 miljoner kronor extra till en löneförhöjning för delar av kommunens lärarkår, nämligen de förstelärare som redan tidigare fått ett lönetillskott. Utan att nämnden tillfrågades.
Rent politiskt kan man ha olika åsikter om de aktuella lönelyften och detaljerna i de olika utformningarna. Med en liberal utgångspunkt är grundtanken korrekt, nämligen att de personer som är mest framstående och bidrar mest till både elevers och lärares utveckling ska ha bäst betalt. Att sedan de konkreta tillämpningarna inte alltid prickar rätt kan däremot diskuteras närmare.
Den centrala frågan denna gång är dock om Rudberg gjorde rätt som agerade snabbt? Absolut inte, tycker oppositionen med andre vice ordförande Tony Johansson (M) i spetsen. Det är fullt förståeligt att han känner sig överkörd i frågan och han ska rent krasst vara kritisk i ett ärende av det här slaget. Samtidigt är Rudbergs agerande åtminstone delvis förståeligt, utifrån den smått krisartade situation som han befann sig i.
Den mest intressanta slutsatsen av den här historien är däremot en helt annan. Frågan är nämligen hur Rudberg och tjänstemännen ens kunde försätta sig i en situation av det här slaget. Var fanns framförhållningen, planeringen och strategin i både lönesättning och finansiering? En sådan här situation ska inte uppkomma så snabbt.
Att ordförande själv har möjlighet att ta snabba beslut i brådskande frågor är bra. Men, processer kring lönesättning och budgetfördelning av det här slaget ska inte behöva vara av sådan karaktär. Att så var fallet denna gång belyser ett betydligt större problem med ledning och styrning av en väldigt stor nämnd i Motala kommun. Det är mer illavarslande än det aktuella beslutet i sig.