Den svenska regeringsbildningen börjar likna filmen “Måndag hela veckan”. Det är en ny dag, och riksdagens journalister samlas åter för att lyssna på partiledare som deklarerar att läget i regeringsbildningen fortsatt är låst. Allmänhetens tålamod lär tryta. Oförmågan att bilda regering tyder uppenbarligen på att något är fel. Men var ligger problemet? Hos politikerna, eller i det politiska systemet?
För fyra år sedan argumenterade den tidigare statsministern Ingvar Carlsson (S) för att Sverige bör överge det proportionella valsystemet till förmån för majoritetsval, som tillämpas i Storbritannien. Det innebär att den som fått flest röster i en valkrets tar hem hela vinsten. I det svenska systemet speglas mandatfördelningen i stället av hur många röster partierna får. Majoritetsval leder i allmänhet till två stora och breda partier, som i Storbritannien och USA, medan det svenska systemet ger fler partier.
SVT:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutson resonerar på samma tema. I en kommentar skriver han att det är dags att diskutera ett nytt valsystem, och lyfter majoritetsval som ett alternativ. “Det svenska systemet kan behöva reformeras”, skriver Knutson, “i alla fall om politikerna vill ha regeringar som kan styra landet” (SVT 28/10). Att Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen har gett Sverige tre politiska block, och så länge de inte vill samarbeta med varandra måste ett nytt politiskt system till, råder analysen.
Både Carlsson och Knutson har rätt i att läget är svårlöst. Ett majoritetsvalsystem skulle lösa problemet, eftersom mindre partier skulle slås ut eller tvingas gå ihop med något av de större.
Men är en radikal förändring av valsystemet verkligen en lösning på ett knivigt parlamentariskt läge? Idén är åtminstone inte ny. Statsvetaren Tommy Möller skrev i Svensk tidskrift i december 1990 att det kunde finnas skäl att överge det proportionella valsystemet eftersom han ansåg att det skulle bli “svårt att bilda regeringsdugliga majoriteter”. Möller menade att majoritetsval skulle leda till “större inflytande för väljarna i regeringsfrågan, större möjligheter att få till stånd handlingskraftiga regeringar, tydligare ansvarsförhållanden och – förmodligen – större tilltro till det politiska systemet bland medborgarna.”
Hade Möller verkligen rätt i sin farhåga om svaga regeringsbildningar? Knappast. De senaste tre decennierna har regeringen snarare stärkt sin makt på riksdagens bekostnad. Färre parlamentariska utredningar görs och Regeringskansliet har utökats i form av utredningsresurser och anställda tjänstemän.
Dagens parlamentariska kaos handlar inte om stora problem i den demokratiska infrastrukturen, utan att många partier för tillfället har låst in sig i omöjliga positioner, och att väljarna har röstat på ett sätt som många partiledare tycker är irriterande. Om Sverige byter valsystem skulle det skicka en märklig signal: “Ni väljare röstade fel, och nu kommer vi att rigga om systemet så att ni inte får chans att göra det igen.” Det skulle i sin tur antagligen spä på de politiska ytterlighetsrörelser som hävdar att “eliten” försöker att göra allt som står i dess makt för att inte ge de självutnämnda etablissemangsutmanarna något inflytande. (Liberala nyhetsbyrån)