Ledare: Skrota successionsordningen

Efter att kungen i SVT:s aktuella dokumentärserie “Sveriges sista kungar” uttalat sig om ändringarna i successionsordningen som började gälla 1980, har debattvågorna gått höga. Kungen är fortfarande, över 40 år senare, missnöjd över att hans son Carl Philip inte får efterträda honom på tronen. Exakt vad kungen sade till SVT:s reporter Göran Ellung var: “Att ha lagar som fungerar retroaktivt, det är ju inte klokt, det tycker jag fortfarande. Min son prins Carl Philip var född och sedan plötsligt ändrar man så han blir av med det hela. Det är ganska märkligt tycker jag”. 

Bortsett från att det är långsint och lite bittert finns det en rad omständigheter som hamnar i blixtbelysning i och med att kungen uttrycker sig på det här sättet. För det första, som statschef borde han känna till att det var vid riksdagsåret 1977/78 som Sveriges riksdag, den folkvalda församling som styr det här landet, beslutade om att ändra i successionsordningen. Eftersom det handlar om en grundlagsändring krävs två beslut med val emellan. Men inte desto mindre var frågan på bordet redan långt innan prinsen kom till världen. 

För det andra borde statschefen känna till att det inte finns några juridiska invändningar mot retroaktiv lagstiftning, om han nu vill envisas med att det är vad det handlar om. Juridikprofessorn Mårten Schultz reder förtjänstfullt ut frågetecknen för Carl Gustaf och alla andra som rasat den senaste veckan: “Regeringsformen innehåller inget allmänt förbud mot retroaktiv lagstiftning. Det finns förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Det går inte att skriva en ny straffrättslig regel i dag som innebär att någon kan straffas för handlingar som skedde förra året och som då inte var otillåtna. Det finns vidare begränsningar när det gäller retroaktiv skattelagstiftning. I övrigt är det tillåtet” (SvD 7/1). 

För det tredje visar det på synnerligen dåligt omdöme att svara på ett sådant sätt som kungen gjorde om han nu vill representera ett land där jämställdhet och lika rättigheter är en av de allra viktigaste principerna. Han borde ha förstått hur det skulle landa och utifrån den roll han har behållit åsikten för sig själv, och helt enkelt svarat att hans dotter gör ett utmärkt jobb. Något han visserligen påtalade i ett försök att göra en pudel några dagar efter att SVT-intervjun blivit offentlig (SVT 5/1). Då var dock skadan redan skedd. 

Sammantaget visar kungens femtiosjunde magplask och den efterföljande diskussionen att det på tiden att diskutera om det inte är dags att Sverige gör sig av med den otidsenliga institution som kungahuset är. Att det är roligt att titta på prinsessornas fina klänningar på Nobelfesten eller att Victoria verkar trevlig är inte rimliga argument för att vi ska representeras av en statschef vi inte har valt och som säkerligen är långt ifrån den mest meriterade för en sådan tjänst. Att kungahuset skulle vara en enande kraft stämmer inte heller givet att ungefär hälften av svenskarna enligt SOM-institutet inte har något förtroende för monarkin. 

Låt kungen gå i pension. Då kan han sitta på sin kammare och fundera över vad han vill lämna efter sig till vilket barn. Vårt lands finaste ämbete bör dock inte ingå i den potten.