Vintern har återvänt och snön ligger just nu i stora drivor i delar av Östergötland. Landskapen är så vackra att det nästan gör ont i ögonen, som omväxling till den muskelsmärta som kan följa av skottning och röjning av snö. För en del är det ändå andra frågor som orsakar den största huvudvärken just nu, för hur tusan ska ungdomarna ta sig till och från skolan?
Människor är ofta problemlösare. De löser de olika problem som dyker upp framför dem i livet. Särskilt en viss typ av människor brukar ha denna förmåga, människor som vi i det närmaste kan kalla överlevare. De hittar alternativa vägar, de tar sig över hinder och de trotsar ibland naturlagarna. Åtminstone kan det kännas så.
Många gånger finns överlevarna på landsbygden. Tillvaron är lite knepigare att lösa på olika sätt, men det går. Det finns lösningar på det mesta, om bara viljan finns. Det är en fantastisk grundinställning till livet, men ibland kan den också vara ett hinder i sig.
Häromåret försvann över en natt stora delar av kollektivtrafiken på landsbygden. Det fick direkta konsekvenser för många, framför allt för gruppen ungdomar som går på gymnasiet. De omfattas inte av skolplikten, åtminstone inte ännu, vilket gör att de inte heller har rätt till skolskjuts.
Det kan finnas olika typer av ekonomiska bidrag att få från kommunerna, men för många är de antingen inte tillämpliga eller löser inte problemet i sig. Behovet är transport från och till hemmet på vardagar och det är här problemlösandet kommer in i bilden. De allra flesta vårdnadshavare och föräldrar har sett till att hitta alternativa lösningar på behovet av att förflytta sina ungdomar. De löser problemet.
För vissa finns det skolskjutsar att kliva på, även om tiderna inte är anpassade för gymnasiet. I andra fall hittas lösningar med samåkning av olika slag, exempelvis pusslande med föräldrar, grannar eller bekanta i närområdet. Det finns ungdomar som kan använda beställningstrafik i form av närtrafiken, åtminstone för hemfärd, men det är förenat med stora kostnader då dessa resor inte täcks av ordinarie månadskort hos Östgötatrafiken.
En annan grupp har möjligheten att införskaffa mopeder eller mopedbilar som gör det möjligt för ungdomarna att själva förflytta sig. Det medför dock stora kostnader och är långt ifrån en hållbar lösning året runt. I det nuvarande snöläget är det många som inte kan ta sig fram och trafiksäkerheten i dessa fordon är högst begränsad. Då får det åter igen tas fram andra alternativa, temporära lösningar.
Problemet är att problemlösningen i sig kan utgöra ett hinder för de långsiktiga lösningar som är nödvändiga. Orsaken är att behovet av dessa resor osynliggörs för beslutsfattarna och de som är ansvariga. Folk löser det ju på egen hand!
Människor kan under några år stå ut med dessa temporära lösningar, eftersom gymnasieåldern är övergående. Därefter flyttas problemet vidare till någon annan, som står ut ett tag, och så vidare. Det här är inte en hållbar situation och det ligger primärt på kommunerna och regionen att lösa det. Det är en ödesfråga för landsbygdens framtid.