I helgen blev Södersjukhuset i Stockholm tvungna att gå upp i stabsläge på grund av brist på vårdplatser. Likadant har det den senaste månaden sett ut på bland annat Hässleholms sjukhus och Visby Lasarett.
Den så kallade vårdkrisen har inte orsakats av för små ekonomiska medel. Mer och mer resurser har satsats på vården år för år, och ur ett internationellt perspektiv satsar Sverige en betydande andel av BNP på sjukvården. Problemen är mer systematiska.
I grunden ligger den så kallade sjukronorsreformen som infördes på 1970-talet. Denna försvagade kraftigt incitamenten för specialister att arbeta längre timmar då de inte längre fick bedriva privat verksamhet i landstingets lokaler samtidigt som akutmottagningarna blev betydligt mindre ekonomiskt betungande för patienter att besöka.
Resultatet blev att specialisterna arbetade mindre och sjukhusen bemannades av mindre utbildad personal. Patienter började söka sig till akuten snarare än till primärvården, och vardagligt sjuka började på så sätt konkurrera om samma vårdplatser som akut sjuka patienter.
Parallellt med detta är det svårt för vanligt folk att veta var ansvarsutkrävandet ska riktas. Regeringen klagar på att landstingen gör fel, landstingen klagar på för lite anslag från regeringen, på sina sjukhusdirektörer eller obstinata fackförbund. Och Vänsterpartiet klagar i vanlig ordning på privata vårdgivare.
Problemen hamnar ofta mellan stolarna och ingen känner tillräcklig drivkraft att ta tag i problemen. Inte minst är det ett problem i sammanhanget att våra regionala och kommunala val ligger på samma dag som riksdagsvalen. Folk orkar inte sätta sig in i alla tre, utan röstar i regel på samma parti, och partiernas prestationer på olika nivåer blir beroende av varandra, trots att de ofta inte har med varandra att göra.
Hur ansvarsfördelningen än bör se ut är måste den tydliggöras från politiskt håll för att folk ska få en förståelse för var ansvaret faktiskt ligger. Annars kommer makthavare kunna fortsätta att peka ut syndabockar bland alla som inte är de själva. En plattare skattekvot för arbetsinkomster skulle också kunna göra fler specialistläkare – som det råder brist på – villiga att arbeta fler timmar.
Kort sagt är svenska sjukvårdens problem många, stora och svårhanterliga. Det finns inga givna svar på vad som skulle förbättra läget, och än mindre finns det någon miralkelkur. De politiska partier som vågar ta sig an frågan, och leverera trovärdiga lösningar, lär ha opinionsvinster att hämta. (Liberala nyhetsbyrån)
Pontus Almquist