Kritiken från Björn Sandberg (SD) som riktas mot oppositionsrådet Frida Edholm (K) är minst sagt hård. Partiet har mist förtroendet för hennes arbete, utifrån ”frånvaro från kommunhuset” där SD förväntar sig att Edholm ska befinna sig. Kritik framförs också kring att Edholm arbetar för mycket i sitt ordinarie arbete utanför politiken, utöver den halvtid som hon är kommunalt arvoderad för.
Är det ett glidarjobb att vara oppositionsråd? Det skulle man kunna tro, eftersom uppdraget utåt sett inte kommer med något direkt ansvar för makten och därmed inte borde vara så betungande. Därmed är det väl bara att följa med strömmen under fyra år och ladda inför nästa valrörelse?
Så kan det vara för en politiker som saknar ambitioner och dessutom brister i sin lojalitet med uppdraget från medborgarna. En sådan person lär dock inte bli långvarig i politiken, för det krävs hårt jobb även i opposition. Ett antal olika uppdrag följer med rollen som oppositionsråd, därtill samordning med hela den övriga oppositionen, plus att det tillkommer andra praktiska saker. Även under kvällar och helger, på konstiga platser.
”Kutymen är att oppositionsrådet åtminstone sitter i huset någon dag i veckan” säger Sandberg. ”Jag är i kommunhuset varje måndagseftermiddag och sitter där fram till sju, åtta på kvällen” säger Edholm. ”Jag hävdar att hon inte gör det” säger Sandberg.
Vem har rätt i sak? Och spelar det någon roll? Ska uppdraget som oppositionsråd vara kopplat till närvaro på en viss fysisk plats under vissa tider? Det går så klart att diskutera, men tillgänglighet, närvaro och delaktighet går samtidigt att uppnå på olika sätt än att det kopplas till ett visst rum under en viss mängd tid.
Vadstenas oppositionsråd är i praktiken koordinator för sex partier och har därmed en svår uppgift. Den kraft och tid som behövs för att informera och kommunicera med alla inblandade parter, inklusive det förarbete som krävs för att få fram och bearbeta information, ska inte underskattas. Lokalpolitik tar tid.
Självklart har SD all rätt att framföra kritik, särskilt om de på riktigt är missnöjda. Kritiken hade dock varit betydligt mer träffsäker om den hade handlat om felaktigheter i det politiska hantverket.
Det som i nuläget har framkommit handlar om en upplevd frånvaro av fysisk närvaro i kommunhuset. Mer substans än så behövs dock för att kritiken ska kunna få riktig tyngd. Särskilt när övriga partier i oppositionen över lag är tillfreds med Edholms insats. Att kombinera arbete och politik är tufft, men det är inte omöjligt för en högpresterande individ med förmåga att planera.